— Jag hoppas verkligen det. — Paris skall åter vara bragt till lydnad och kyrkoherden i Saint Germain skall tid efter annan nedstiga och medföra lifamedel till sin fånge. — Mauvepin, sade konungen förtjust åt förslaget, du är en genialisk man. — Ja visserligen, Sire, men mitt geni hindrar mig cj från att ha on god mage. — Jag dör af hunger. — Vill du frukostera med mig? — Jag har just kommit hit för det, Sire. Så mycket hellre som jag tånker tillbringa dagen här. — Aha! du återvänder ej till Paris? — Jag återvänder ej dit förrän i skymningen. — Och när skull jag få veta om det lyckats dig inlogera hertiginnan i hvalfvet? — Jag skall återkomma i morgon bittida. — Klädd som munk? — Ja, Sire, och apropå det så tillåt mig säga er att munkarne bli illa mottagna här i Saint-Clond; jag har trott att jag aldrig skulle bli framsläppt igenom era vakter. — Crillon, min vän, sade konungen, gif skiltvakterna befallning att släppa fram den munk som kommer och begär att få träffa mig. — Ja, Sire. Konungen slog på en klocka, befollde fram sin frukost och tillsade att man äfven skulle framsätta ett kuvert för herr de Crillon och ett för Mauvepin. : . . . ii. er kt KK