Göteborgsposten – 22 juni 1865, sida 1

tåndet vill gerna bli starkare der, hvarest det bestäende sjelft är srukten af en våldsam kamp med ett innat ännu äldre auktoritetsvälde och ursprungligen nar i sina välmaktsdagar utöfvat ett stort och ärofullt inflytande på folkets utveckling. Detta gäller i ansenlig mån om den lutherska kyrkan i Sverige. Hon blef till och stadfästades under en till en del blodig kamp för att frigöra folket från papismens ok. Hon ej allenast uppfostrade folket ill en ren, sundare gudsfruktan, än den katolska kyrkan förmått; utan hon uppreste det äfven, understödd och verkande genom en mäktig hjelteande, till en väldig kamp äfven utom rikets gränser mot samma frihetsfientliga makt. Slutligen fingo hennes tjenare såsom politiskt stånd en väsentlig och privilegierad del i utöfningen af folkets konstitutionela myndighet. Intet under derföre, att statskyrkan i Sverige haft et: djupt ingripande inflytande på menige mans andliga tillstånd... Men å andra sidan har det svenska picsteståndet i allmänhet taget ställt sig alltmer och me; fientligt mot den verldsliga upplysningen och, strängt fasthållande vid det traditionela dogmatiska systemet. icke velat finna sig uti någon undersökning af densammas riktighet eller oriktighet. Då man härtill lägger, att presteståndet såsom politisk korporation ställt sig krasst konservativt mot nästan alla reformer i frisinnad och human riktning — t. ex. mot religionsfrihet, mot äktenskap mellan judar och kristna, mot dödsstraffets afskaffande, mot representationsreformen —, så kan man ej förvånas öfver, att den mera upplysta delen af svenska allmänheten vändt sig ifrån detta stånd med en ovilja, som fått ytterligare näring derigenom att en del prester under senare tider slutit förbund mot tidens kultur med den förut illa sedda, mörkt pietistiska sektriktningen: läseriet. Joramånen är således i Sverige väl beredd för en häftig kamp mellan den bestående kyrkans lära såsom auktoritetstro och en riktning, hvilken häfdar menniskotankens frihet på det religiösa området och begagnar den till att angripa ortodoxien, Denna riktning, som, förnämligast uppstånden vid universitetet i Täbingen, under de senare åren äfven vunnit insteg i Frankrike och hvars vigtigaste, åtminstone bekantaste uttryck är Renans Jesu lefnad), kan betecknas som rationalistisk; ty bakom dess ovilja mot ortodoxien ligger öfvertygelsen om tankeoch naturlagarnes orygglighet, ett hufvudmoment i all rationalism. Men den får ej kallas irreligiös, ty dess bärare — detta gäller åtminstone om de svenska — äro uppenbarligen fromma, sanningsälskande män, hvilka, lifligt hänförda af en inspirerad öfvertygelse om Jesu gudomliga kall och hans läras lycksaliggörande makt, endast söka att rensa kristendomen från hvad som enl. deras förmenande är mensklig tillsats och förvrängning. Denna riktning står ock på en annan grad, än den andlösa rationalismen från förra århundradet, som i Danmark blef bekämpad — om än på olika sätt — isynnerhet af Mynster och Grundtvig; ty under det denna rationalism, utgående från ett högst inskränkt begrepp om menniskonaturens egenskaper, ville borträsonnera ur den hel. skrift allt som öfvergick ett prosaiskt förstånds uppfattning, erkänna Ny-Rationalisterna alla själsförmögenheters rätt att tillfredsställas, finna denna rätt tillsyllestgjord i Skriften, och derefter rättar sig deras utläggning af skriften, hvilken de söka att grunda på en förutsättningslös, strängt historisk granskning af alla de aktstycken, genom hvilka vi kunna komma till kännedom om kristendomens tillblifvande. Förf. antager att den svenska nyrationalismen möjligen i betydlig mån förberedts genom den boströmska filosofien. Boström — säger han — tror på en personlig evig Gud såsom allt varandes upphof; men för kristendomens dogmer, sådana som de föreligga i kyrkans symboliska skrifter och i den derpå byggda teologi, tyckes han ej kunna få rum, och likasom han icke sökt att spekulativt begrunda treenigheten, har Boström icke heller kunnat ingå på läran om arfsynden, hvarigenom den ortodoxa försoningsläran faller, och i början af förl. år har han i en liten tillfällighetsskrift: Anmärkningar mot helvetesläran, bestämdt förkastat djefvulstron. Allt detta antyder måhända en viss gemenskap mellan den boströmska filosofien och nyrationalismen, ty äfven denna är på samma gång en protest mot pantheismen (Hegelianismen) och det kyrkliga systemet. Derefter öfvergår han till en redogörelse för Ingnells och Victor Rydbergs skrifter samt för Axel Krooks novell Tro och Otro, efter hvilka han gör en klar och upplysande sammanfattning af nyrationalismens religiösa ställning, yttrande på ett ställe: I en sak måste alla ljusets och framåtskridandets vänner vara eniga med nyrationalisterna, nemligen i deras bestämda fordring af frihet, frihet att tänka, forska och uttala sin öfvertygelse; ty deri har V. Rydberg i alla händelser rätt, att i det religiösa är det, att tro på friheten, detsamma som att tro på Gud: menar man, att gudsfiuktan endast kan värnas med tvångets och hotelsens vapen, då tror man icke på Guds, på sanningens allt besegrande makt.