Göteborgsposten – 21 juni 1865, sida 1

hertiginnan af Montpensier fortfor ännu att arbeta. Denn furstinna satt vid denna tidpunkt ofta från tidigt på morg narne till sent på aftnarne framför sitt arbetsbord, hvilke var så öfverhopadt af skrifvelser och handlingar att mar skulle trott det tillhöra en verklig statsmun. Hon motto; ligans chefer, afsände ordenancer åt alla håll och inhemta de de noggrannaste redogörelser om hvad som tilldrog sig i Paris. Den verkliga konungaborgen var ej Louvren utar hötel Saint-Pol. Vid nämnde tid hade emellertid borgare munkar och ligister aflägsnat sig och hertiginnan af Mont pensier befann sig allena, då man kom och förkunnade henne ett nytt besök. Det var herr Paterne, hans högher Carls af Bourbon kapellan. Då hertiginnan två dagar förut för första gången sett Paterne, hade hon genast uppfattat hans karakter. Hon höll honom för en pedant, men en pedant som hon, tillfölje af det inflytande han vetat förskaffa sig öfver kardinalen, måste behandla med varsamhet. Som hon ej kunde misstänka att Paterne blifvit ett verktyg åt Mauvepin, visade hon sig också utsökt älskvärd mot honom. — Ah! är det ni, herr Paterne, sade hon, räckande honom sin hand att kyssa. Medför ni nyheter från konungen? — Ja, fru hertiginna, svarade Paterne. Konungen bönfaller att ers höghet ville komma och bo i Louvren. — I Louvren! — Ja, det är de kungligas palats, och ers höghet står nu så nära thronen ... Anna af Lothringen betraktade kapellanen leende.