den menskliga racen är närbeslägtad med vördnad och aktning. En af de vackraste bedrifter, som dettam slags statsmän kunna utföra, är att tillbakatränga ti och kufva en folkrepresentation. Skrikande demoså krater, rena popularitetsjägare, säger man, bli behand-g lade såsom de förtjenat, då den stränge statsmannen m och heroen gör kort process med dem och antingen la vingar dem att upphöra med sitt vulgära skrik eller ft skickar dem hem för att sköta sina egna affärer. Den sa excentriske engelske historieskrifvare (Carlyle), som in upphöjt detta slags karakterer, kan finna ett förträffligt exemplar af denna arti den mäktige minister, som nu styrer Preussens öden. Han har uppnått en hög position och fasthåller den i trots af en fientlig representation och ett ovilligt folk. Han har förskaffat sig ett inflytande på den gamle konungen, hvilket är höjdt öfver konungagunstens vanliga skiftningar. Det är svårt att säga, om han är afhållen och betraktas med tillit af det aristokratiska och antiliberala partiet, men han har dock i alla händelser gjort sig till dess ledare. De kunna icke umbära hans hjelp, och de skulle ej kunna ersätta honom, äfven om de kunde störta honom. Han har spelat en framstående roll i Europa under de sista tre eller fyra åren. Han har trädt inom skrankorna mot England, Österrike, de mindre tyska staterna och Danmark och utgått ur kampen med ökadt rykte för mod och slughet. Några af hans beundrare gå tillochmed så långt att de påstå, att det blott finnes tvenne män i Europa: den franske kejsaren och Bismarck; det kan i hvarje fall icke betviflas, att den förstnämnde monarken är den förebild, som föresväfvar Bismarck under hans kamp mot on missnöjd representation och utländska motståndare. Vi kunna likväl ej tro annat, än att den preussiske Strafford lefvor uti ett tidehvars, då det är för sent att göra sin särskilda begåfning gällande. Folkrepresentationer äro icke så lätta att bli af med, såsom några unga inbilska herrar förmena, hvilka äro entusiasmerade för en stark regering. Tillochmed en krigisk nation låter icke draga sig vid näsan för sina politiska rättigheter och sina penniogar genom några få småsegrar och utsigten till gränsernas utvigdning. Hr v. Bismarck har följt de ministrars handlingssätt, som gerna vilja despotisera; han har sökt blända sina landsmäns ögon genom glansen af ett lyckligt krig och göra dem blinda för hans angrepp på deras frioch rättigheter. Men aldrig har en plan så fullständigt misslyckats som denna. Det är blott ett år sedan preussarne triumferade öfver sin seger vid Dyppel, och man hade för en kort stund glömt de politiska striderna af år 1863 ang. finanserna och arm6organisationen. Tillochmed en mindre sangvinisk minister än Bismarck måste låta sig bedåras af dylika utsigter. Att annexera till det preussiska området tvenne betydliga provinser, att förvärfva en af de förträffligaste sjöhamnar i Europa, att låta preussiska regeringen framträda som aktiv deltagare i Europas internationola angeläg nheter och ostraffad trotsa den britiska monarkien, var i och for sig lockande; men der funnos ännu ljufvare förhoppningar: ett entusiastiskt folk, en deputerad kammare, hvarigenom hvarje opposition blefve nedtystad, en arme så stor som hofvet kunde önska den, en flotta af motsvarande storlek, och för att underhålla både flotta och arme så många millioner thaler, som den ministeriela budgeten begärde, utan att ett näsvist finansutskott finge lof att blunda sig i saken. Huru fullständigt dessa förhopdningar gäckats, framgår af deputerade kammarens sista förhandlingar. Redan i flera månader har oppositionen återvunnit sitt forna inflytande, alltsom berusningen med anledning af danska kriget bortdunstat och ministerens beteende blifvit än ytterligare högmodigt och förnärmande. Till sist har hr v. Bismarck endast mött en öppen tillbakavisning, i det deputerade kammaren rent af nekat att bevilja det af regeringen begärda lån till flottans utvidgning. Detta är det hårdaste slag, som kunnat träffa Bismarck, Om den preussiska patriotismen har en svag punkt, så är det dess maritima äregirighet. Id6en om en tysk flotta under preussiskt öfverbefål har i många år varit de berlinska politicis käraste drömmar. Regeringen har köpt fregatter och byggt krigsskepp, för att grunda denna så längtansfullt åtrådda sjömakt. Samma mål vinkade utan tvifvel regering och folk i danska kriget, ty Slesvigholstein betydde framför allt: Kielersjorden. Och likväl, i det ögonblick ministern begär ett litet lån, får han afslag af representationen och nödgas erkänna, att detta afslag understödjes af folkstämningen utanlör kammaren. De ordalag hvari detta lån nekats, tillkännagifva tillräckligt representationens stämning och orsaken till dess fortfarande motstånd mot regeringen: Kammaren ser sig icke i stånd att bevilja lånet till den nuvarande ministeren, emedan denna faktiskt åsidosatt och kränkt deputerade kammarens lagliga skattebevillningsrätt. Det säges, att denna händelse förutsetts som en naturlig kris, hvilken måste framkom ma genom partiernus ömsesidiga ställning, och att personer icke desto mindre, nu då den inträffat, anse den för en politisk katastrof. Under det preussiska regeringen sålunda är i fejd med representationen och folket, är hon icke desto mindre ifrigt betänkt på att få bugt med sina främmande motståndare. Vi kunna nu utan minsta fruktan för att begå någon orätt beskylla Preussen för att det gick i krig mot Danmark med bestämd afsigt att behålla båda hertigdömena för sig sjelft och begagna sig af augustenborgarens namn samt förmenta arfrättigheter, för att sätta sig i besittning af ett land, som det aldrig ville till honom utlemna, om det på något sätt kunde undvikas. Denna plan har hr v. Bismarck följt med den största ihållighet, och det är mer än troligt, att den omsider blir krönt med lycklig utgång. Det är öfverflödigt att omtala den långvariga tvisten med Österrike, hvilken alltjemt är sväfvande. De slesvigska och holsteinska ständernas sammansättning och andra dylika frågor hafva under flera månader diskuterats med mer än vanlig tysk vidlyftighet, men tvistens hufvudföremål har Kiclerfjorden varit. For några få dagar sedan hette det, att Österrike erhållit stora medgifvanden i denna punkt, men ingenting kan vara mera bestämdt och afgörande än det språk, som den preussiske ministern förde under sista förhandlingen i kammaren. Kiel, sade han, -och hertigdömenas hela område är i Preussens ego. Det är visserligen sannt. att vi ega dem gemensamt med Österrike, men den preussiska andelen i besittningen skall aldrig uppgifvas med mindre än att Kielersjorden öfverlemnas åt oss till evig ego. Vi kunna ej fördrifvas från besittningen a! Kielerfjorden utan genom krig g Om således Kiel skall sasthällas, hvarför då icke a bevilja penningarne, på det att de vunna maritim(aAarne Må kunna göras fruktbringande? — — — a n a t