— Vet du hvarföre jag kommer så sällan hit. — Nej. — Jo det är derföre att jag har göromål i Louvren. — Nåväl? — När du sjelf kommer att vistas i Louvren, skola vi se hvarandra alla dagar. — Verkligen! utropade Perine. Men hertiginnan af Montpensier bor ju icke i Louvren? — Hon skall komma dit i morgon. Nu har jag blott en fråga till att göra dig? Skall du vara mig trogen och tillgifven? — Ni vet huru mycket jag älskar er, otacksamme! sade Perine. Ni är den enda menniska på jorden för hvilken jag hyser tillgifvenhet. Nu anar jag en sak, tilllade hon. — Hvad då? — Att ni vill göra mig till spion! — Fy! det var ett fult ord ... — Men, fortfor Perine, att riskera sitt lif för er, det är mera än att lefva ... det är lyckan ... Jag skall göra hvad ni vill ... — Älskade Prine! sade Mauvepin, som ansåg det lämpligt att ömt trycka henne mot sitt bröst. — Jag ville bra gerna veta, sade Perine, huru vi kunnat göra mig till fröken de Chamberville. — Jag bekänner, svarade Mauvepin, att det skulle varit svårt för mig ensam, men slumpen har kommit mig till hjelp. — Slumpen? — Ja. Föreställ dig att då jag i dag på morgonen