om ej Mauvepin vore litet rubbad. Men denne var helt allvarsam och talade som en man, den der är saker på sin sak. — Mauvepin, sade Pårine, jag förstår ej det ringaste konsten att tyda gåtor. Om ni ej förklarar er, skall jag aldrig kunna begripa. — Jag skall förklara mig, svarade Mauvepin, men ej ännu. — Af hvad orsak? — Emedan jag först vill veta om vi komma att förstå hvarandra. Föreställ dig att du verkligen är fröken de Chamberville, abbedissan digremonts nigce och i tjenst hos hertiginnan af Montpensier. — Nåväl? — Skall Isabella de Chamberville glömma Mauvepin som Perine älskade? — Ack nej! utbrast den unga flickan som ömt tryckte Mauvepins hufvud mellan sina händer och tryckte en kyss på hans panna. — Mycket bra, sade Mauvepin kallt, hertiginnan af Montpensier har sina skäl att ej hålla så strängt på moralen. Hon inser mycket väl att ej unga personer kunna vara visa som gubbar och hon finner alls icke något ondt i att en flicka i hennes tjenst underhåller en liten kärlekshandel. — Tror ni det? — Jag är säker derpå. Följ nu mitt resonnemang noga, min vän. — Jag lyssnar.