lemnat dig för att gå till min stackars konung i SaintCloud, hände det mig ett iäfventyr på vägen. Då jag passerade byn Chaillot, — det hade då knappt hunnit dagas ännu, — fann jag en ung flicka sitta vid gatan och gråta. En ung flicka som gråter är alltid en rörande syn, isynnerhet då hon är vacker. — Ah! utbrast Prine som rynkade ögonbrynen, hon var vacker? ... — Benndransvärd! men lyssna då, stygga, svartsjuka flicka! fortfor Mauvepin. Jag närmade mig henne och frågade efter orsaken till hennes sorg. — Min herre, svarade hon, jag är en stackars faderoch moderlös flicka som reste i sällskap med en gammal väpnare. Vi hade i går afton hunnit till Paris portar, men som de voro tillslutna ha vi varit nödsakade ligga öfver natten i denna by, hvarest min väpnare hade en slägting som gifvit oss gästfrihet. — Men, min fröken, sade jag, i allt detta ser jag ingen anledning för eder till en så djup bedröfvelse. — Oh! ni skall få höra, min herre, sade hon. Tidigt denna morgon begåfvo vi oss åter på väg till Paris, men då vi asserade denna gata mötto vi några beväpnade män som företogo sig att betrakta mig och tilltala mig med grofheter. Min väpnare bar det lothringska korset på sitt harnesk; de beväpnade männen voro kungliga soldater. De anföllo honom, drogo honom från hästen och bortförde honom. — Dessutom, fortfor Mauvepin, berättade hon mig att hon kallade sig fröken de Chamberville, att hon kom