Göteborgsposten – 17 juni 1865, sida 1

— n — — Veckokrönika. Reminscens från katolska kyrkans invigning. — Trupptransporten under veckan. — Lif vid Skeppsbron och å jernvägstorget. — Afresan, scener dervid och följder deraf. — Vid paraden och i Trädgårdsföreningen. — Bläsen nu alla! — Första klassens dragning å Industrilotteriet. — Ej lika falla ödets lotter. — Gissningar. — Begrafningshjelp åt en lefvande. — Fregattkaptenen. — Den nya trappan i Börsens lokal. — Ett fruntimmer som är bra på längden. — Acqvisition för ett missdådaregalleri. — En glädjepost för vänner af teatern. Katolska kyrkans invigning i Söndags och truppernas afresa till Axevalla i förgår — se der veckans 4 och 0 i evenemangs-väg. Hvad beträffar den förstnämnda, så fästade troligen de flesta af de personer, som infunnit sig till öfvervarandet af högtidligheten, och bland hvilka säkerligen endast ett ringa antal voro katoliker, största uppmärksamheten vid den vackra och andaktsväckande musiken i dir. Czapeks messa, hvilken utfördes med all den pietet, hvarat denna utmärkta tonskapelse gjort sig förtjent, och hvilken man kunnat vänta såväl af de musikaliska krafter som medverkade dertill, som af de under kompositörens egen ledning företagna flitiga repetitionerna. Ett rykte har under veckan varit gängse, att messan ännu 2:ne Söndagar å rad skulle komma att uppföras. Vi äro i tillfälle att upplysa, att detta rykte grundar sig på ett misstag och att densammas återuppförande icke är att förvänta förrän möjligen vid nästk. hösts början. I Thorsdags visade vårt fredliga samhälle ett förvånansvärdt militäriskt yttre. Från tidigt på morgonen till sent på aftonen hördes intet annat än hästtramp, kanoners rullande, sablars skramlande, trumhvirflar och den raska takten af uppmarscherande trupper. Hvar man gick, på alla gator såg man grupper af våra hederliga, visserligen något klumpiga, men så mycket mera dugtiga och uthålliga landssoldater. På jernvägstorget, der de skiljda afdelningarne af det till lands och vatten anländande Bohusläns regemente samlades och hvilade, hade man tillfälle att under eftermiddagens lopp beskåda en liten bit af fältlifvet — under hvila. I fantastiska grupper såg man bakom gevärsraderna de solbrända, skäggiga gestalterna hvila sig, helt lugnt utsträckta på blotta stenläggningen, som det tycktes fullkomligt ostörda af de gapande folkhoparne omkring dem. Slutligen ljöd dock trumman, och kompani efter kompani tågade in i stationshuset, för att derefter af det frustande ångspannet föras till Falbygdens kala nejder, der innan kort våra svenska krigare badande i — svett skola lägga en ny lager till de många, som de under de sista 50 åren skurit på simulakerns och fältmanöverns dammiga, men dessbättre oblodiga bana. Göta artilleriets raska gossar afgingo i 3:ne omgångar, de båda sista visserligen icke precist på det reglementerade slaget, hvilket dock icke kan förefalla underligt då man besinnar den ännu rådande ovanan vid dylika truppförsändningar i stort, och dessutom kom ju detta alldeles förträffligt tillpass för mången hurtig 1:e eller 2:e konstapel, att ännu en gång vexla de ömma afskedsorden med sin af afskedets smärta djupt genomträngda käresta. Klockan efter 10 på aftonen hade det sista tåget bortfört de sista Axevalla-resenärerna och snart voro endast saknaden och minnet qvar. Saknaden ja, ty med anledning af denna färd komma vi i sjelfva verket under 19 dygn vara i afsaknad af ett och annat smått och godt som mången kanske eljest ansett för ett nödvändigt appendix till sitt dagliga lif. För det första är det under denna tid slut med musiken vid paraden, särdeles om Söndagen snart sagdt den enda tillstymmelse till folknöje som bestås de arbetande klasserna, och med musiken i Trädgårdsföreningen middagar och aftnar har det äfven under denna tid en ända, enär orkesterkonserter likalitet som sextettssoirer kunna åstadkommas utan medverkan af Göta artillerireg:s musikkår, hvilken naturligtvis mangrannt medföljt till Axevalla. Det kan icke nekas att det ju förefaller högst rr —