Göteborgsposten – 14 juni 1865, sida 2

— Tyst, dEpernon! utbrast Henrik III med förskräckelse. — Samme legat, fortfor dEpernon, skall i morgon, Söndag kröna honom. — Hvar då? i Reims? — Nej, i Paris. En blixt af vrede lyste i konungens ögon. — Guds död! sade han, det skall ej hända. — Det blir mycket svårt att hindra det, Sire. Paris portar äro tjocka. — Jag skall krossa dem! — Det är ej nog med det: sedan portarne en gång äro sprängda, måste man intränga i staden. — Ja visst ... och jag skall låta hvarenda innevånare springa öfver klingan. — Saken blir ingalunda lätt, Sire; parisarne äro i stånd att hålla sig två år. — Ack! suckade Henrik III, om jag hade min tappre Crillon qvar! Men han har lemnat mig ... han vill ej längre äta mitt bröd. — Det är derföre att han funnit det för hårdt, anmärkte dEpernon. — Herr dEpernon, ni är en tölp, sade en röst från tröskeln. Konungens bröd är aldrig hårdt. En man inträdde. Denne man var Crillon. Den tappre krigaren återkom i nödens stund för att lägga sin värja vid konungens af Frankrike fötter. — Sire, sade han, när konungen ej har behof af mig, har jag ingenting att göra vid hofvet i sällskap med vackra