Göteborgsposten – 14 juni 1865, sida 2

kommit derigenom att det sprakat fram ur spiseln pi nägra nära densamma liggande linnekläder. Vic åttatiden på aftonen hade nemligen både Svenssor joch hans piga, Christina Nilsson, aflägsnat sig u I köket, sålunda lemnande elden utan tillsyn, oaktadi Christ. Nilsson pålagt nytt bränsle innan hon aflägssnade sig. Då Svensson ungefär en timma derefter återkom, hade ännu ingen observerat eldens utbrott. I Svensson skyndade, då han märkte faran, att tillkalla hjelp och sedan några personer ankommit, lyckades man snart dämpa elden utan att larmsignaler behöfde göras. Huset, hvilket är af trä och en våning högt med frontespice, är brandförsäkradt för 1,150 rdr i städernas allm. brandförs.-bolag. Den skada som tillfogats detsamma genom branden förklarade sig konstapeln Olsson vilja reparera utan att anlita brandförsäkringssumman, och i följe deraf förklarade ombudet för brandstodsbolaget, mantalskom. Almroth, att han ej hade några påståenden att göra. Skom. Svensson hade sin lösegendom försäkrad för 600 rdr. Endast en obetydlig del af densamma gick förlorad Poliskammaren fann den hällna undersokningen ej föranleda till vidare åtgärder än utdelande af en varning till skomak. Svensson och pigan Christ. Nilsson att för framtiden iakttaga mera varsamhet vid bandhafvandet af eld. — Måleriarbetaren Nils Pettersson, boende vid Mölndalsbro, var i Måndags uppkallad till poliskammaren på grund af en angifvelse af hemmansegaren Carl Andersson, att Pettersson d. 26 sistl. April gifvit Andersson ett tillmäle som denne med rätta ansåg så nedsättande för sin karakter, att han genast beslöt låta lagens straffande arm i all sin stränghet nedfalla på målarens hufvud för att till en annan gång lära honom att ha tand för tunga. Nils Pettersson hade nemligen vid ifrågavarande tillfälle i flera vittnens närvaro förklarat Andersson vara en tjuf. Då detta ärende företogs till behandling i poliskammaren, sökte Pettersson till en början förklara saken sålunda, att han begagnat epitetet tjuf blott såsom Svar på tal mot Andersson, hviken först kallat honom tjufmålares då P. kräft A. på 52 rdr som han ansåg sig ha att fordra för åt A. verkstäldt arbete. Men olyckligtvis kunde han ej framtaga några vittnen som hört Andersson fälla ett sådant uttryck mot P. och A. sjelf bestridde det naturligtvis på det högsta. Nils Pettersson fann derföre att bästa sättet itt komma lindrigt ifrån saken vara att taga till bönboken. Han bad sålunda Carl Andersson om förlåelse för det uttryck han begagnat samt förklarade utt det varit förhastadt och att han aldrig ansett honom för en tjuf. Han hade många gånger ångrat att nan sagt så. Med afseende på Petterssons sålunda afgifna förclaring att han fällt det äreröriga uttrycket i förhatande slapp han att plikta mera än 20 rdr samt erätta Andersson för dennes inställelse med 2 rdr. Med dessa böter fick han anstånd. Då denna dom jar afkunnad, stannade Pettersson qvar under några gonblick liksom eftersinnande. Slutligen fick man öra hvad som sysselsatt hans tankar, då han framtällde en förfrågan till polismästaren huruvida det kulle bli dyrare om han en annan gång skulle råka tt säga det Andersson vore en tjuf. Det lät på hoom som om han hade för afsigt att i fall det då utfölle ika billigt ännu en gång kosta på sig detta nöje. olismästaren förklarade dock att det då kunde kota honom 6 månaders fängelse och 1,000 riksdalers öter, hvadan P. sade sig för framtiden skola noga ålla sin tunga i styr.