rättelserna från Amerika äro daterade New: York d. 30 Maj och meddela i det väsentliga följande: Till krigsdepartementet i Washington ingick d. 26 Maj rapport från general Canby om, att sydgeneralen Kirby Smith kapitulerat med hela Söderns landtoch sjöstyrka samt krigsmateriel i det vestra Mississippi-departementet. Då presidenten Johnson erhöll meddelande härom, gaf han genast befallning om, att alla de fångar skulle lössläppas, hvilka al militärdomstolar dömts till fängelse under den tid kriget varade. — D. 29 Maj utfärdade han en proklamation om amnesti och återinsättande i eganderättigheter, med undantag at slafvar, åt alla personer, hvilka direkte eller indirekte deltagit i upproret och som vilja underteckna eden att understödja konstitutionen, unionen, samt alla emancipationslagar och proklamationer. Från denna amnesti uteslötos dock alla civila, diplomatiska, judiciela och statstjenstemän, officerare al mer in öfverste rang, flottofficerare öfver löjtnants rang, statsguvernörer, rebeller med mer än 20,000 dollars förmögenhet, sjöröfvare och sådana, som gjort infall i gränsdistrikten. Explosionen i Mobile anses hafva förstört tör flera millioner dollars i värde. I San Francisco ha flera personer arresterats för delaktighet i en sammansvärjning med afsigt att bemäktiga sig en ångare och låta den gå till sjös som mexikansk kapare. Berättelsen om Jefferson Davis flykt i fruntimmerskläder motsäges nu. Ofverste Pritchard, som tog honom till fånga, har neml. till krigsdepartementet öfversändt de historiska klädesplaggen: de bestå af en vattentät rock, som Davis kastat öfver sig, och en schal, hvilken han begagnade som hufvudbonad. Det tyckes som att fabeln om kjorteln med flit utspridts af vissa personer, för att göra de konfederades hufvudman löjlig. Karrikatyrer, hvilka framställa Jefferson Davis iklädd schal, kjortel och nattmössa, hafva sålts öfver hela landet (en sådan teckning ha vi äfven framför oss, synlig i en illustrerad veckotidning från New-York). Af de större tidningarne har ingen fästat afseende vid dessa historier. Enl. Macon Telegraph hade Davis utställt 2 kavallerivedetter på landsvägen, hvilka skulle varna honom i tid, men dessa voro alldeles utmattade och grepos sofvande. Davis och alla tältets öfriga innevånare öfverrumplades i sömnen och gjorde intet motstånd. Öfverste Pritchard skickade ut en kavalleriafdelning, emedan han trodde ansenliga truppmassor skola finnas i närheten, och dessa kommo i det förut nämnda handgemäng med en annan afdolning af nordtrupperna, men Davis upplyste sina vaktare om, att det måtte vara deras eget folk, som de skjöto på, emedan han ej hade någon truppstyrka i närheten. Davis och hans familj bemöttes af Pritchards folk med den största artighet och mottogo under vägen många bevis på befolkningens högaktning. Det är ej heller sannt, att Davis blifvit belagd med bojor. Expresidenten har i Fort Monrocs casematter fått sig tvenne rum anvisade, inom hvilka han kan fritt röra sig. Det finnes dock ständig vakt i hans närhet. Under andra revydagen, då Shermans armå defilerade förbi nordregeringens dignitärer, såg man, huru general Sherman, som hjertligt tryckte presidentens hand, då krigssekreteraren Stanton äfven sträckte fram sin hand, kallt vände sig åt sidan och tog general Grants hand samt började ett samtal med denne och andra, utan att bry sig om krigssekreteraren. Man anmärkte äfven, att hvarje kårbefälhafvare under andra revydagen visade Stanton mycken köld. Ettersom det antagligen intresserar läsaren, meddela vi här, såsom prof på hvilket språk man nu för i New-York, detta utd rag ur en tidning derifrän för d. 27 maj, just med anledning af revyn: Den storartade defileen af 200,000 amerikanare afslöts i onsdags. I tisdags höll den tappre Potomacarmen sitt triumftåg, och i onsdags passerade de hjeltemodiga veteranerna ur Shermans ryktbara arme stolta revy. De främmande diplomater, som hade plats bredvid presidenten, generallöjtnanten (Grant) och kabinettet, måste ha funnit skådespelet både intressant och lärorikt. Då man såg dessa soldater snabbt marschera förbi i en mängd som man knappt kunde räkna, var det omöjligt att låta bli att tänka å hvad de utfört och i en framtid skulle kunna utföra. De främmande diplomaterna kunde ej annat än betrakta det imposanta militära skådespelet som en exponent af denna mäktiga republiks oöfvervinnerliga styrka. De diplomatiska depescher, som afga med bDe INCA engelska posten ingängna under: