— Herr Paterne, sade Mauvepin, Jag vill gifva er ett råd . — Jag lyssnar, sade kapellanen. — När man är rädd om sin hud ... Ni är rädd om er, icke sannt? — Naturligtvis, herre. Och hvad mer än sin eviga viltärd .. — Den iär jag ännu mera rädd om iän om min hud, sade Paterne med en suck. — Nå vet ni hvad man då gör? Vet ni att man i sadant fall lyder? — Men ... hvem? — Mig! Manvepins ögon blickade sa hotande att Paterne blef förskräckt och ryggade tillbaka. Men då han tagit två steg ut i salen, hördes en befallande, al varlig stämma ljuda uppöfver den plats der han befann sig. Denna stämma sade: — Lyd! Som Manvepin var framför honom, men rösten tycktes komma uppifrån, sa tviflade Paterne ej ett enda ögonblick på att det var ett råd från himlen och han mumlade med fullkomlig undergifvenhet: — Jag skall lyda! Mauvepin tog honom då i armen och sade: — Kom med mig, jag skall gifva er mina små instruktioner. Salunda, sade Paterne helt darrande, benämner ni er Mauvepin?