nen den andre, f. d. sotarelärlingen Wallander jar häktats i Hudiksvall samt afforts till Stockolm, der han f. n. undergår ransakning. Om tölden berättar A.-B. följande närmare dealjer: Det mystiska och för såväl hr Engman sjelf som ans arbetare menliga dunkel, hvilket hittills hvilat fver denna stöld, är nu således skingradt. Tillgrepet skedde natten till d. 29 Dec. och anmäldes oförlröjligen till polisen, hvarjemte hr Engman icke alenast lät i tidningarne införa en nogrann förteckning vå de bortkomna uren, upptagande nummer och bekaffenhet sor hvart och ett af dem, utan ock särskildt rycka densamma, hvilket aftryck kringskickades till le flesta urmakare i riket. Spaningar etter tjusvarne idtogos genast, men förgåfves, hvartill mycket bidrog tt stölden, såsom nu blifvit kändt, begicks sent på norgonen, derigenom den vanliga åtgärden, då någon ådan föröfvats, att hos de under polisens uppsigt taende straffade personer efterhöra om de varit hemna i sina bostäder under natten, var utan åsyftad edning för brottslingarnes upptäckande. Saken lemlades derför åt framtiden, som ock hade sig sörbehålet att reda densamma. Hos en urmakare i Östhamnar, hvilken äfven bekommit ett exemplar af hr Engnans tryckta förteckning å det stulna, inställde sig nemligen i början af Maj ett par personer och till salu utbjödo några silfverur af de från Engman tillgripna, men urmakaren vågade icke antasta karlarne, atan tillskref endast hr Engman om förhållandet. Saken delgafs straxt polisen och tvenne konstaplar, hörande till den detektiva afdelningen, skickades genast för att gripa de båda misstänkta, men hvilket först lyckades i Hudiksvall, genom dervarande stadsfiskalen Kindborgs medverkan. Vid af honom, som förut varit polisösverkonstapel här i Stockholm, med Wallander hållet förhör nekade denne i början till all vetskap om ofvannämnda stöld, påstående att de klockor, dem han velat sälja i Östhammar och af hvilka han ännu vid häktandet hade några qvar, voro för besparad arbetsförtjenst köpta hos handl. Silo i bazaren å Norrbro; men gjord uppmärksam derpå att uren bevisligen voro af de från Engman stulna, erkände slutligen Wallander att han varit delaktig i brottet, dock skyllande dess planerande och egentliga utförande på Nandelstadt. Wallander berättade derefter att denne, som, lika med Wallander, blifvit straffad för tredje resan stöld, en tid före tillgreppets föröfvande besökt honom och omtalat att han visste en urmakare, hos hvilken de lätteligen skulle kunna stjäla; att Wallander efter något betänkande lyssnat till förslaget; att de båda morgonen d. 29 Dec. begifvit sig till huset, der Engmans verkstad är, och kl. emellan 6 och 7, sedan husporten blifvit öppnad, ingått i förstugan, hvarest Wallander stått på vakt såväl medan Nandelstadt endera med falska nycklar eller dyrkar, hvilketdera kunde ej Wallander uppge, öppnat de båda låsen till verkstadsdörren och dess bom, som ock då han varit inne uti verkstaden och tillegnat sig sakerna, som nedlagts i en påse, den Wallander haft med sig; att Nandelstadt dröjt i rummet ungefär en qvarts timme, derunder Wallaeder, för att afvärja alla misstankar, satt bommen för dörren, men vid gifvet tecken från Nandelstadt åter borttagit densamma; att de sedan förfogat sig, Nandelstadt bärande påsen med de mindre sakerna och Wallander de båda vägguren, till en sopbacke nedanför stenhuggeriet vid Nybrohamnen, der de, alltjemt gynnande af det rådande mörkret, skiftat rofvet midtitu; att Wallander gömt sin del emellan ett par stenar i närheten af sopbacken, men efter en tid tagit hem godset till sin bostad uti huset n:r 28 vid Baggensgatan, hvarest han förvarat det under veden i sitt vedkontor; samt slutligen att han belånat de flesta uren å assistansen och sedan pantsatt assistanssedlarne hos åtskilliga pantlånare. Ett af gulduren hade han skänkt till qvinspersonen Johanna Dahlström, som varit med honom sammanboende och hvilken, då underrättelse om hufvudmomenterna i Wallanders bekännelse pr telegraf ingick, genast blef häktad såsom medvetande om stölden och förhörd, men, dock synnerligen besvärad af misstankarne och tvetalande sig, nekade ha någon den ringaste kännedom om brottet. Hvarest Nandelstadt, som i slutet af Mars månad dog på lazarettet, gjort af sina ur, visste ej Wallander. Troligen äro de också pansatta a assistansen; och det är förunderligt huru de från Engman stulna uren kunnat der, utan misstanka om deras oärliga åtkomst, i sådan mängd belånas, då hr Engman lemnat tjenstemännen å nämnda låneinrättning exemplar af sin tryckta förteckning på det bortkomna. Wallander hade vid pantsättningen ibland skickat stadsbud, men oftast en f. d. korkskärare vid namn Wallin, som bott hos honom. Den person, hvilken i Östhammar och sedan ända fram till Hudiksvall sällskapat med Wallander, är f. d. gardisten Nils Georg Nilsson, också han straffad för trenne resor tjufnadsbrott; men som han blef frigifven itrån Långholmen först i Mars månad har han således med stölden intet att skaffa. — Wallander är en liten spenslig karl vid närmare 40 års ålder med närapå färfysiogromi. ——LLr H ve— 3