— Vet ni att det är ett fult yrke, spionyrket? Paterne böjde hufvudet. — Ni har hört hvad kardinalen sade ...? Paterne skälfde, ty dolken blixtrade alltjemt i den okändes händer. — Och äfven hvad den himmelske anden svarade honom ... — Jag erkänner det, sade slutligen Paterne med slocknande röst. — Nåväl! återtog den okände, oaktadt den lust jag har att rinna in min dolk i ert hjerta, eller er strupe, vill jag dock samtala litet med er. Paterne bugade sig och tackade som en lifdömd skulle tacka bödeln, om denne ville bevilja honom några minuters anstånd. — Min beskedlige herr Paterne, sade den okände, ni är kapellan? — Ja, sade Paterne. — och har länge varit i kardinalens tjenst? — Sedan tjugo år tillbaka. — Sålunda hyser han tillgifvenhet för er? — Jag tror det. — och ni eger något inflytande öfver honom? ... — Jag hoppas det. — Nåväl! då ni nu har lyssnat på hans samtal med den himmelske anden, hvad tänker ni om detsamma? — Jag tänker, sade Paterne, att hans eminens skulle göra väl i att antaga kronan. — Och förmäla sig med hertiginnan af Montpensier? . ..