Göteborgsposten – 12 juni 1865, sida 2

mellan plantage-egarne och de forna slafvarne; men i det hela taget skildras tillståndet sådant, att negrerna stå med armarne i kors och vänta underverk af den frihet, som unionens seger har förskaffat dem. Det är emellertid en sanning och ett faktum att öfver Nordamerikas kontinent slafveriet är i närvarande stund upphäfdt. Historien har redan antecknat i sina blad detta faktum. En sådan vigtig handling måste alltid medföra någon förvirring, hvilken måhända skall erhålla sin bästa lösning derigenom att man beqvämer sig till att på något sätt parcellera ut en del at jorden åt negrerna, för att på detta sätt få af dem en sjelfbesuten allmoge, om vi så få säga. Det är dock icke nog med att denna fråga om negrernas erhållande af menskliga rättigheter ligger före. Till den kommer äfven, såsom vi förut anmärkt, frågan om negrernas politiska rättigheter, och härom råder oenighet inom ej allenast nordregeringen, utan äfven mellan alla Nordens innevånare. Presidenten Johnson har antydt, att det enligt hans förmenande skulle vara den lyckligaste lösningen, om det upprättades en särskild negerstat, i hvilken hela den färgade befolkningen skulle samlas, så att all beröring mellan negrerna och de hvita komme att upphöra. För närvarande är det dock icke fråga om att genomdrifva denna lösning. Presidentens sista uttalande härom går ut på, att ordnandet af negrernas framtida ställning skall öfverlemnas åt hvarje enskild stats afgörande. I det regeringen sålunda skjuter ansvaret för negrernas fullständiga emancipation ifrån sig, öppnar hon ett vidt fält för abolitionisternas agitation, hvilken redan yppat sig i negrernas begäran af valrätt, hvartill ytterligare kommer det inflytande, som negrerna i Norden skola utöfva på sina befriade bröder. Enl. Emigranten, som är en varm anhängare af unionens sak, kan man neml. vänta, att de flesta negrer, som f. n. bo i Norden, skola bege sig till Södern på grund af slafveriets afskaffande, ty de färgade tycka ej om vistandet i Norden oaktadt den personliga frihet, som de der åtnjuta, och det är ibland dem ett allmänt talesätt, att yankees vanse dem för allsingenting, under det man i Södern vet, hvad de duga till och skall sätta värde på deras verksamhet, då den är frivillig och icke en tvungen sak. I dessa negrer från Norden skola de befriade slafvarne i Södern ha sina naturliga ledare, och fordringarne komma då neppeligen att gå ut på någonting mindre än likaberättigande i hvarje afseende. Svårigheten i att uppfylla dessa fordringar är emellertid icke ringa, äfven om man afser från de fördomar, som tillochmed medborgarne i Norden hyser mot negrerna, och tillochmed i det republikanska partiet råda delade meningar om, i hvilken utsträckning emancipationen skall genomföras. Denna fråga skall derföre helt visst komma att spela en stor roll i unionens närmaste framtid, och betecknande är att öfverdomaren Chase, hvilken redan nämnes som presidenten Johnsons sannolike efterföljare, i ett offentligt tal öppet anslutit sig till abolitionisterna. Frågan om negrernas politiska rättigheter skall således i en framtid bli det nya Erisäpplet mellan partierna och måhända ånyo skaka unionen. Ett framgår dock som säkert, och det är, att det nu slutade kriget föga haft med slaffrågan att göra. Ilade denna varit krigets egentliga orsak, och mål, hade de ledande männen ej stått så förvirrade och tvehågsne i denna sak som de nu göra. Sydgeneral Kirby Smith, som troddes skola i vestern med sin armekår fortsätta kriget, har nu kapitulerat. Statssekreteraren Sewards ene son, hvilken blef illa sårad vid det mot hans fader företagna attentat, har fått ett återfall at sin sjukdom, så att hans tillstånd nu väcker betänkligheter. Rättegången mot de i nordkomplotten inblandade pågår. D. 20 maj öfversattes, efter den chiffernyckel, som d. 6 april tagits från det rum i Richmond, hvilket förut beboddes af sekreteraren Benjamin, ett i J. Wilkes Booths koffert funnet chiffer: vi påyrka åter, att vi måste vinna omedelbara fördelar. Ansträng hvarje nerv för seger. Vi anse nu Lincolns återval för nästan säkert, och vi måste piska legoknektarne för att förhindra det. Med Lincoln återvald och hans armser segrande kunna vi icke ens hoppas på erkännande, mycket mindre på den i vårt senaste bref omnämnda hjelp. Halcombe skall ra detta. Vår vän skall genast skickas att ar: mm