Göteborgsposten – 12 juni 1865, sida 1

— Ja. — Gå, Paterne, sade kardinalen, som blifvit helt darrande och mumlade in petto: äfven om man är aldrig så oförskräckt, äfven om man heter Bourbon och är en kyrkans furste samt ifrig katolik, kan man dock ej höra en röst från himlen utan rädsla, isynnerhet då man ej är van dervid. Under det hans eminens kardinalen af Bourbon höll denna monolog, gick Paterne ut med sänkt hufvud. Paterne var nämligen förödmjukad af att finna att himlen hade hemligheter för honom. Detta hade till följd att, sedan han gått ut och med bullrande steg passerat den angränsande salen, smög han sig på tåspetsarne samma väg tillbaka. Derefter lade han örat intill dörren och lyssnade. Paterne hörde kardinalen som upprepade: — Må Gud befalla, jag skall lyda! Hvarpå den himmelska rösten svarade: — Innan jag lemnar er era instruktioner från Gud, monseigneur, kan det vara nyttigt att vi samtala en smula. Det kan man kalla en höflig himmelsk budbärare, tänkte kardinalen, han kallar mig monseigneur fast jag ej är annat än en syndig menniska och duar mig ej. — Ja, låtom oss samtala, återtog han helt högt; men säg mig först med hvilka af de himmelska makterna jag har att göra? — Jag hör till de lycksaliga menniskoandarnes klass svarade rösten. — Ni har varit menniska? — Ja, monseigneur,