e knappast befriade negrerna, hvilka alla skola först ppfostras till frihet, en dylik, kanske tillochmed länre pröfningstid. Tillsvidare innebär slafveriets afkaffande endast jemlikhet inför lagen, rätt att fritt örfoga öfver sin person, skydd för familjen, förärfvet och egendomen. Men det innebär icke valätten. Här är det dock närmast fråga om en stor poliisk åtgärd, om Söderns omorganisering, och i denna itgör negrernas rösträtt en fråga af betydelse. Om reseringen vill på det forna upprorets område åter införa ordnade förhållanden, har hon blott en tillförlitlig allierad, den emaneiperade slafven. Stödjer hon sig Icke på honom eller öfverlemnar honom gom en blott glebe adscriptus åt sina forna herrars nåd, då försämrar hon ej allenast sin ställning i jemförelse med hvad den förut varit, utan uppförer sin egen nybyggnad på lösan sand. Men för att kunna räkna på den svarte, utspela honom såsom trumf mot sydbaronernn, måste regeringen gifva honom politiska rättigheter, gifva honom rösträtt. Derförutan skulle plantageegaren, hvslken betraktar den svarte blott som ett arbetskreatur och så drager vinst af honom, och hans client, den fattige hvite, som i brist af andra företräden är stolt öfver färgen på sitt skinn samt hatar och föraktar negern, på dennes bekostnad hålla sig skadeslösa för emancipationen. Så länge slafveriet bestod, måste husbonden sörja för de sjukliga och bräckliga bland sina arbetare; nu efter emancipationen går hans sträfvan ut på att befria sig från detta ansvar, utsuga den frigjorde arbetaren och nedtrycka honom till en hjelplös proletär. Alla tillförlitliga underrättelser från Södern äro ense om, att plantageegaren fasthåller vid sitt gamla hat mot nordregeringen, att hans trots är alldeles obrutet och att han endast tillskrifver den föränderliga krigslyckan konfederationens misslyckande. Skapar nu regeringen inga nya intressegrupper, gör hon sig icke bredvid invandring från norr för: säkrad om det enda lojala elementet i Södern, de svarta, som befordrare och understödjare af hennes omorganiseringsplaner, stå hennes reformer endast på papperet, och det är ej värdt att tänka på landets pacifikation. Af dessa skäl tror jag, att rösträtt måste förlänas de svarta, om det går väl eller illa. I de regerande kretsarne äro dock åsigterna härom delade. Presidenten är i hvarje fall icke för saken. Af ett tal, som han nyligen hållit till en deputation af svarta framgår tillochmed, att han är bekajad med alla de fördomar, af hvilka de fattiga hvita i Södern lida. Det kan under dessa omständigheter anses för en lycka, att hans förakt för negrerna öfverväges af hans hat mot de hvita herrarne, så att han derföre till sist torde uttala sig för de forna slafvarnes rösträtt, D. 23 och 24:de maj hölls i Washington den stora revyen med de återvändande segerrika armåerna. Öfver 200,000 man skulle från Virginiasidan gå öfver den långa Washingtonsbryggan och genom Pennsylvania-Avenugen marschera förbi IIvita Huset och krigsministeriet. Efter paraden skulle trupperna erhålla sin sold och hemförlofvas, Anklagelsen mot Jefferson Davis är uteslutande politisk, men utgår som bekant på högförräderi, hvilket brott straffas med döden. Högförräderiet förklaras hafva legat deri, att Davis och Breckenridge mot tro och lofven företagit en invasion i staten Columbia, för att störta regeringen. Man har således ej ansett sig kunna som högförräderi stämpla sjelfva sydupproret eller försöket till secession, Enligt bref från New-York af d. 27 Mai. skall presidenten Johnson vilja öfverlåta frågan om negrernas rösträtt till de olika staternas eget afgörande. Lagstiftande församlingen i Connecticut har med en majoritet af 2, delar utaf samtliga röstande uttalat sig för negrernas rösträtt. En notis af samma dato förmäler att man i sydregeringens arkiv i Richmond funnit ett till Jefferson Davis adresseradt bref, i hvilket anbud göras om att mörda Lincoln. Den sydflotta, som låg för ankar i närheten af Mobile, gaf sig d. 9 Maj med officerare och manskap åt en af af unionens amiraler. Englands regering har skyndat att begagna det tillfälle, som presidenten Johnsons förklaring om att vilja öppna Sydstaternas hamnar d. 1 nästk. Juli gifyit henne, till att ådagalägga sitt fridsamma sinnelag. London Gazette för d. 7 d:s innehåller neml. en skrifvelse från lord Russell till amiralitetet, i hvilken det heter, att Sydstaternas krigsskepp, alldenstund kriget i Amerika nu är faktiskt slutadt, måste undvika britiska hamnar, eller, om de finnas i sådana, lemna dem, emedan de i motsatt fall skola innan månadens utgång afväpnas. Times finner denna kungörelse färträfflig och hoppas, att, i vederlag för presidenten Johnsons hofsamhet, inga engelska skepp skola törsöka att inlöpa i de hamnar uti Texas, som ännu äro stängda. I Wien hoppas man, att preussiske konungens och österrikiske kejsarens sammanI komst i Karlsbad skall medföra en öfverenskommelse i frågan om hertigdömena. De alliserade monarkerna skola infinna sig, beledsagade af sina utrikesministrar. Det säges, att Preussen vill göra eftergifter i militärfrågan. I Berlin väntar man en utjemning af duellfrågan mellan Bismarck och Virchow. Till Berlin har ingått en österrikisk svarsdepesch af d. 1 d:s, hvilken innehåller ett bisallande svar på den preussiska depeschen om ständernas inkallande. Med anledning häraf anmärker en offleiös berlinertidning, att förberedelser snart skola vidtagas för supplering af valen efter 1854 års vallag. Italiens öfliga nationalfest d. 4 d:s firades i den nya hufvudstaden med en stor royy och ; ;natjan af da Affantlga hygenadarna