Göteborgsposten – 10 juni 1865, sida 1

DN 4D 94. BIE för morgondagens invigning. — Ny fabrik för till verkning af kolsyrade drycker. — Väl behöflig kon kurrens. Sedan Göteborg nu inemot ett halft ål varit förskonadt från hemsökelse af det här jande elementet, som det heter i eldsvåds referaterna, hördes i Fredags åtta dagar på aftonen och just som uppvisningen i gymna stik och fäktning med elementarläroverkets raska pojkar som bäst pågick, åter de dofva klämtslagen från stadens kyrktorn, och den vanliga uppståndelsen, som för denna gång hade någon anstrykning af nyhetens behag, började åter på gator och stigar. Paradiset brinner! hette det och så bar det af i flygande fläng upp till Masthuggsbergen, i hvilken idylliska nejd, på höjden af Stigbergsåsens branter, nutiden förlagt sitt Eden. Lyckligtvis släcktes snart eldsvådan, ja, nästan hastigare än dimmorna skingrats hos åtskilliga af Adamerna och Evorna i denna lustgård, hvilka i så måtto tillfullo gjorde sig förtjenta at att tillhöra Paradiset, som de för tillfället kunde betraktas som i hög grad saliga. Hvad beträffar eldens utbrott, så förorsakades den icke, som man kanske skulle förmoda, af några englar med brinnande svärd, utan, som det misstänkes, af några äkta ljusalter till tjufpojkar, hvilka vi i sådant fall önska måtte be fordras till så allvarsam och eftertrycklig näpst som möjligt. Ett anbud till eldsvåda i Nya Teatern, för hvilket, ehuru obetydligt det än var, vi törmoda att alltid någon fått sota, hade lyckligtvis inga olycksbringande följder. Tanken ledes dock vid detta tillfälle ovilkorligen till framställandet at denna fråga: Iuru skulle det väl gå om elden bröte ut i vår teater midt under brinnande representation, med de trånga och olämpliga utgångar som der förefinnas:? Huru svaret skulle utfalla bör för vanligt sundt menniskoförnutt vara klart, och derföre vilja vi icke vidare orda i denna angelägenhet. Vi endast önska att det gamla ordspråket af skadan blir man vis icke måtte i detta fall få någon bekräftelse, innan nödvändiga och at behofvet och menniskokärleken ovilkorligen påkallade förändringar i detta hänseende komma att af vederbörande vidtagas. Det är icke alla som kunna så lätt krafla sig ut ur Thalias tempel som de dramatiska mamsellerna, hvilka till hälften utkrupna ur sina medaljonger eller oxögon trona på sidorna af byggnadens främre utsprång. Har ni händelsevis kastat en blick på de senaste modeplanscherna från utlandet, hvilka de förekommande furnissörerna för det qvinliga slägtet exponera flygande färska i sina fönster. Nåväl, ni har då säkerligen icke kunnat undgå att le eller harmas öfver de dårskaper, hvilka det allsmäktiga modet icke blygs att öppet diktera och proklamera. Eller hvad säger ni sjelf om dessa enorma släp, at hvilka ett ensamt innehåller tillräckligt mycket tyg, för att man deraf skulle kunna få ihop, gud vet hur många, jaquetter, fichus och hvad de nu allt heta alla dessa små näpna plagg, fantastiska, osammanhängande och nyckfulla, som idcerna hos en firad baldrottning, hvarmed det täcka könet i våra dagar älskar att pryda sig: Förefaller det er icke löjligt (om förlåtelse mina damer!), att under det hufvudbonaderna antaga alltmera mikroskopiska dimensioner (betrakta endast en af dessa koketta små modehattar, veritable Alexandrine, hvarmed det nu lägges an på att göra allt hvad karlar heter yra i mössan) — på samma gång, och i ännu större proportion, växa kjolarne i längd och bredd på ett i sanning vädligt sätt? Hos oss ha dock ännu icke damerna hunnit att, sedda på något afstånd, fullkomligt likna — penntorkare; men i hufvudstaden, der ytterligheterna naturligtvis bjertare kunna framträda, torde man ha hunnit