Göteborgsposten – 9 juni 1865, sida 2

Dessa ord kom kardinalen att darra. — Hvilken vacker konung af Frankrike skulle ej ers eminens vara! fortfor Paterne. Martialisk hållning, majestätiska åtbörder, ädelt ansigte ... — Paterne, sade kardinalen suckande, du är en smickrare! — Visst icke, monseigneur. — Jag är kardinal och ej konung. Konungen heter Henrik III. — Han har ej några barn monseigneur. — Han kan få sådana. — Ja, men han kan dö förut ... — Han skall dock altid öfverlefva mig. Jag är mycket äldre än han ... — Ers höghet är stark och skall lefva hundra år åtminstone ... Konungen är utlefvad ... sjuk ... ledsen vid allting ... — Nåväl! utbrast kardinalen, hvad rör det der mig när allt kommer omkring? konungen dör, lefve konungen! — Det skulle kunna bli ni, monseigneur. — Visst icke jag, men min nevö konungen af Navarra ... Paterne korsade sig. — En kättare! sade han. Ahl monseigneur ... — Nåväl! hvem vill du då ha i hans ställe? — Er, monseigneur ... — Men jag är kardinal! ... — Påfven skulle befria er från era löften. — I sjelfva verket, mumlade kardinalen drömmande,