Göteborgsposten – 8 juni 1865, sida 2

ö Bland ifrarne för störtandet af Ludvig Filips regering år 1840 var äfven en afskedad kavallerimajor vid namn Le Duff de Mesonan, hvilken icke gaf sjelfva de Persigny efter i ifver och verksamhet. Persigny, som i dåvarande prins Napoleons (n. v. kejsarens) dagordre i Boulognerexpeditionen utnämnts till befälhafvare öfver de beridna guiderna i kolonnens spets, förklarade i sin berättelse inför undersökningsdomstolen i pärskammaren (under Ludvig Filip), att han, då de i barackerna fåfängt sökte uppvigla soldaterna till uppror, skulle, om icke en af hans medbrottslingar kommit emellan, med bajonettstyng dödat en underlöjtnant, som motade honom, och derefter mördat en kapten — och de Mesonan förklarade lika öppet att han var chef för prins Napoleons stab; han visste alla följderna af sitt företag, emedan en man icke skulle, om han ej vore vansinnig, inlåta sig i en så allvarsam affär, utan att på förhand beräkna alla följderna. Hr de Mesonan hade afskedats 1838, och han kände sig ytterligt förbittrad häröfver. Han erhöll dock ingen upprättelse, och den harm han kände inom sig mot dem, som skiljt honom från aktiv tjenstgöring, kastade honom genast i armarne på Louis Bonapartes parti, och han blef en af prinsens tillgifnaste och ihärdigaste emissarier. Han användes under flera månader mycket till utbredande af Bonapartiska pamfletter eller till att försöka vinna vänner åt Bonapartes sak. Han besökte ofta städerna i de norra departementen och kunde ej annat än tilldraga sig myndigheternas uppmärksamhet. I början af år 1840, just vid den tid då prins Louis Bonapartes broschyr ÅLettres de Londres banade sig väg in i barackerna i Lille, befann sig de Mesonan i denna stad. Han var mycket i sällskaper och förnyade sin bekantskap med general Magnan, som då förde befälet ötver den kårafdelning, hvilken hade sitt högqvarter i Lille, och med hvilken han blitvit intim vän några år förut i Brest. Mesonan begagnade sig af denna vänskapsförbindelse till att fästa generalens uppmärksamhet på vissa samtalsämnen, isynnerhet den orättvisa han lidit af regeringen, hvilken han ofta angrep med den mest ingrodda bitterhet. Då Mesonan stod för rätta, blef general Magnan inkallad som vittne och berättade bland annat följande: Mesonan kom flera gånger till Lille. Han besökte mig en dag, men träffade mig icke hemma. Detta flackande till och ifrån började väcka mina misstankar. Jag frågade kapt. Cabour, hvad Mesonan hade att göra så ofta i Lille. Han svarade att en dame var anledningen, och jag trodde honom. Mot slutet af Juni kom Mesonan åter till Lille. Han besökte mig, och jag inbjöd honom till middag. Jag hade samma dag äfven inbjudit en kapt. Guereuil. De båda herrarne, min hustru och jag promenerade efter middagen tillsammans på esplanaden. Min hustru och jag skulle kl. 8 gå till prefektens, och jag tog afsked af Mesonan och Guereuil, hvilka skulle följande morgon lemna Lille. Innan vi gingo ut att promenera, lemnade Mesonan mig en liten bok, som han bad mig läsa. Jag trodde att den afsåg hans egna angelägenheter. Jag stoppade den i min ficka och vi begåsvo oss till prefektens. Dagen efter inträdde i mitt kabinett Mesonan, som jag hade trott lemnat Lille. Jag tyckte att han såg något förvirrad ut och frågade honom, hvarför han icke rest, såsom han ämnat. Han svarade, att han hade ett bref att lemna mig. Från hvem? frågade jag. Läs det, general, svarade han. Han räckte mig derefter brefvet, som var adresseradt till major Mesonan. Jag räckte honom det tillbaka, sägande: Ni misstager eder, brefvet är till eder och icke till mig. Han svarade: Nej, nej, det är till er. Jag öppnade brefvet och läste de första raderna, hvilka jag tror mig fullkomligt minnas. De lödo så: Min bästa major! — Det är af vigt, att ni ofördröjligen besöker ifrågavarande general. Ni vet att han är en handlingens man, och jag har antecknat, att han en dag skal bli marskalk af Frankrike. Ni kan erbjuda honom ifrån mig 100,000 fres, och dertill 300,000 fres, hvilka jag skall deponera i händerna på den bankir i Paris, han kan uppgifva, för den händelse han skulle förlora sitt befäl. Jag stannade här, ty jag var nära att brista af harm. Jag vände om bladet och såg, att brefvet var undertecknadt: Louis Napoleon?. Jag lemnade brefvet tillbaka till Mesonan, sägande honom, att jag trodde mig hafva ingifvit honom tillräcklig aktning, för att han icke skulle våga att göra mig ett dylikt förslag; att mitt valspråk var: fais ce que dois, advienne que pourra; att jag aldrig kränkt min ed, ej ens år 1815, icke heller tjent under första restaurationen och att jag blifvit skrifvare hos en notarie från att ha varit kapten i kejserliga gardet samt officer af Hederslegionen; att min vördnad för kejsaren aldrig skulle komma mig att bryta min ed; att Mesonan måste vara galen då han kunde så blanda sig i brorsonens komplotter, och att den bonapartiska saken var löjlig och förlorad. Jag tillade: och om jag vore nog låg att emottaga de 400,000 fres från prinsen, skulle jag endast plundra honom; ty om jag i morgon infann mig hos garnisonen i Lille och förde inför den något annat språk än det af trohet mot dess pligt och dess ed, skulle den yngste korporalen taga mig i kragen och arrestera mig, så stark är pligtoch hederskänslan inom armcen. Jag sade äfven, att jag egentligen borde arrestera Mesonan, men uppmanade honom i stället att bege sig af. Då Mesonan tycktes vilja fortsätta samtalet, öppnade jag dörren till mitt kabinett och körde ut honom. Då han aflägsnat sig, erjnrade jag mig den bok han gifvit mig aftanan förns