Göteborgsposten – 8 juni 1865, sida 1

tiska nationen har alltid gjort anspråk på at vara ett mönster för resten af menniskosläg tet; våra soldater ha alltid förklarat sig var: öfverlägsna krigarne i det öfriga Europa alla egenskaper, som göra en soldat beun dranseller fruktansvärd, och förträffligheter af uppfostran i våra offentliga skolor har, så som vi med förkärlek öfvertygat oss om, gjor den engelske gentlemannen till hvad han är nulli secundus. Erfarenheten af de sista 20 åren leder oss dock lyckligtvis till en annar äsigt. Vi börja skåda oss sådana som andr: se oss. Vi fingo vår första lektion i sjelf: kännedom under Krimkriget. Då detta krig bröt ut, trodde våra militära auktoriteter att genom att skicka ett par tusen man gardister öfver till Malta i så onödig brådska, att det mesta af deras smutsiga linne qvarlemnades hemma i tvätten, och genom att i militärtidningar tillkännagifva att lord Cardigans husarer fingo sina sablar skarpslipade af knifsmederna i Dublin — skulle vi skrämma autokraten i norden till hastig undergifvenhet. Men det är dock en melankolisk historisk sanning att ryske kejsaren ej det ringaste skrämdes af vårt storstätliga uppträdande. Så länge vår armös tjenster icke behöfvas, ser den röd, brokig, grann och praktisk ut; men då den vid ett trångmål plötsligen kallas till verksamhet är det slut med den glädjen. Nästa gång vi sågo våra illusioner skingrade var det i afseende på den britiska matronans öfverlägsna renhet. Då detta ämne emellertid är mycket ömtåligt, vilja vi ej säga mera derom, än att då vi sista gången voro i Paris, utgjorde åtskilliga engelska matronors af rang öppna lättsinne i London, oaktadt de ännu ej stått inför domstolen i äktenskapsskilnadsmål, föremål för hela den franska hufvudstadens samtal. Vi äro ledsna att behöfva tillägga, det på de anmärkningar som gjordes mot dessa muntra fruars uppförande, det ej var någon möjlighet att gifva ett svar. Senare välbekanta bankrutter ha också någorlunda reducerat våra höga tankar om den britiske affärsmannen, och den britiske statsmannens oförvitlighet och oegennytta ha blifvit förträffligt illustrerade genom de senaste händelserna inom patent office. Den kongliga komitöns undersökningar ha för öfrigt ådagalagt, hurudan den uppfostran är som skall göra den engelske gentlemannen till något så utomordentligt. Den allmänna moralen står utan tvifvel lägre nu än för 20 år sedan. Personer, hvilkas rykte ej är oförvitligt, få nu tillträde i sällskaper, hvilka förr utan tvifvel skulle förkastat dem. Den konventionela lagens taflor, hvilka nu antagits, innehålla många förlåtliga, få, om ens några, dödliga synder. Det är i sanning knappt möjligt att utpeka något af de tio budorden (gamla stilen), som nu ej öppet och oupphörligt kan öfverträdas fullkomligt ostraffadt, blott öfverträdaren är rik och eger inflytande. Det är möjligt att detta blott är ett öfvergående tillstånd, och låtom oss hoppas att så är; men erkännom att vi varit så sysselsatta med att bservera grandet i vår broders öga, att vår pmärksamhet blifvit alldeles afvänd från jelken i vårt eget. Hvad skulle vi sagt om patent office-skandalen händt t. ex. i Ameika, och hvad skulle vi ha tänkt om någon ttländsk hufvudstads moralitet, hvarest de pptäckter, vid hvilka vi genom vår äktenkapsskilnadsdomstol blifvit så vane, vore nåot som dagligen och stundligen egde rum? jällen falla nu emellertid det ena efter det ndra från våra ögon. Man får hoppas, att m vi icke framdeles bli moraliska såsom naon betraktade, så skola vi åtminstone bli ödjukare och mindre stötande mot andra än vi ittills varit. — ms rr or