Göteborgsposten – 7 juni 1865, sida 2

Hertiginnan krökte föraktfullt sin öfverläpp. — Herr president, sade hon, det är ej jag som af Gud fått i appdrag att hålla Pariserbefolkningen i styr. — Men det är till er röst den lyssnar, madame. — Nåväl! då ljuder min röst högre och starkare i dess hjerta än dess suveräns röst. Men hvilket är det andra brott för hvilket jag är anklagad? — Ni har velat låta mörda konungen. — Genom hvem? — Genom en ung munk. Anna af Lothringen rynkade ögonbrynen, men ännu en gång mötte hennes blick Leo dArnembourgs. Den lothringske chevalierns blick tycktes fortfarande uttrycka: — Frukta intet. Hertiginnan blickade då helt frimodigt herr de Harlay i ansigtet och yttrade: — Är detta allt? — Ja, madame. — Min herre, återtog hon, var god säg hvilket straff parlamentet kan våga tilldöma mig, Anna af Lothringen, en prinsessa som härstammar från den helige Ludvig? — Madame, svarade herr de Harlay, om det första af de båda brott för hvilka ers höghet är anklagad kan bevisas, blir ni af parlamentet dömd till beständigt fängelse. Anna af Lothringen smålog. — Man utgår ur ett fängelse när man är mina bröders syster. Och detta andra brott, det mordförsök hvarom ni talar, hvad straff kan det medföra?