Göteborgsposten – 7 juni 1865, sida 1

Men åsynen af alla dessa män i röda mantlar framoragte hos henne en känsla af förvirring och fruktan. Dessa redan ålderstigna män med kala hjessor och hvita skägg samt det stränga och kalla uttrycket i deras ansigen förorsakade henne långt mera förskräckelse än alla Louvrens kanoner. Dessa män syntes allvarliga och lugna som ödet, obevekliga som hon sjelf. Hon hade stannat på tröskeln, blek och med pannan badande i svett, men Noö sköt henne framför sig och tvingade henne att träda ända fram till midten af salen. Till följe af en gammal vana som slutligen nästan gällde som en lag, skulle parlamentets sessioner ega rum offentligt. Herr de Harlay hade derföre yttrat till Crillon: — Parlamentet skall ej sitta om man ej öppnar dörrarne för folket. Detta hade bekymrat Crillon, men han underkastade sig det. Den tappre chevaliern, hvilken Mauvepin anklagade för brist på geni, hade ofta rätt goda utvägar till hands. — Presidenten vill att folket får inträde, sade han, och hvarken soldaterna, eller schweitzarne eller det kungliga gardet betraktar han såsom hörande till folket; hon har rätt; men i anseende till att detsamma intager för mycket rum och denna sal, huru rymlig den är, ej är så stor som Chåtelettorget, kan man ej låta flera intränga än den kan rymma. Detta var då fullkomligt sannt. Crillon fann medel att göra ännu mera. Man öppnade på hans befallning Louvrens stora port och inbjöd folket att intränga. På