Göteborgsposten – 7 juni 1865, sida 1

)å de voro upptagna med öfversättnnig af beättelsen om syndafloden, frågade en af dessa nfödingar biskopen: ÅAr allt detta sannt? Iror ni verkligen att allt detta skedde så, — utt alla djuren och soglarne och krypen på narken, stora och små, från varma och kalla änder, kommo på detta sätt par om par och ngingo i arken med Noach? Och hade Noach samlat föda åt dem alla, åt vilddjuren och rofloglarne, såväl som åt de öfriga? Hvad skulle biskopen svara? Hans kunskaper i geologi sade honom, att en allmän syndaflod, sådan som bibeln omtalar, omöjligen kan ha egt rum på det i Genesis beskrifna sätt. Af Lyells Elementary Geology visste han, att vulkaniska berg till ofantlig mängd förefinnas i Auvergne och Languedoc, hvilka måste ha bildats långt före syndafloden och äro betäckta med lätta och luckra substanser, pimpsten etc., hvilka måste bortsköljts, om en flod kommit, men dock icke förråda det ringaste tecken till att någonsin hafva på det sättet rubbats. Han visste äfven att syndafloden ej kunnat vara partiel. Ty då vattnet måste ha sin nivå på jordytan, måste en flod, som betäckte Ararats spets, ovilkorligen varit allmän och således äfven öfversköljt äfven Auvergnes berg — hvilket Lyell dock bevisat icke skett, Eftersom jag visste detta, vågade jag icke, såsom en sanningens Guds tjenare, påyrka att min broder skulle tro, hvad jag icke sjelf trodde, hvilket jag visste vara osannt, betraktadt som ett historiskt faktum. Jag gaf honom ett svar som för tillfället tillfredsställde honom, utan att dock kasta någon misskredit öfver den bibliska historiens allmänna sannfärdighet. Huru gripande är icke denna berättelse i all sin enkelhet! Huru mången har ej rönt samma känslor som denne biskop ..Hvem vågar lägga handen på sitt bröst och säga, att han icke någon gång i detta hänseende med viljans våld nedtystat uppståndna tvifvel? Huru mången har dock tagit mod till sig, tillbakaträngt räddhågan och skyndat att söka sanningen, att forska, med Colenso sägande: -Guds vilja måste ske. Sanningens lag måste lydas. Om steget måste tagas, skall jag i Guds namn taga det. Första kapitlet innehåller: ÅInledande Anmärkningar. Förf. omtalar deri bl. a., huru en Zzuluinfödings hela själ uppreste sig mot detta stycke i bibeln: Den sin träl eller trälinna slår med en staf, så att han (hon) dör under hans händer, han skall lida straff derför; (men) lefver han (trälen eller trälinnan) öfver en eller två dagar, skall han (herren) icke lida straff derför, ty han (trälen eller trälinnan) är hans (herrens) penningar (B. — 2 M. B. — XXI. 20, 21). Infödingen kunde ej fördraga den tanken, att den store och välsignelserike Guden, menniskoslägtets barmhertige fader, skulle tala om en träl eller trälinna såsom blott en penning och tillåta ett förfärligt brott ostraffadt begås, derför att offret för den våldsamma handteringen några timmar öfverlefvat denna. — Vi trotsa någon af vår tids ortodoxa att kunna inför detta stycke fortfarande förfäkta hela bibelns ofelbarhet — ty då skulle äfven slafveriet vara en berättigad institution —, men då de ej kunna detta, måste de äfven i tysthet inom sig erkänna, att den vanliga dyrkan af bibeln är ogiltig. Hvarför då icke äfven högt erkänna det? Det är detta erkännande som slutligen måste fram. I fjerde kapitlet bevisar förf. orimligheten uti denna bibelns berättelse: Och Herren talade med Mose och sade ... Församla hela menigheten inför dörren af tabernaklet. Mose gjorde såsom Herren honom böd, och menigheten församlades inför dörren af tabernaklet (L. — 3 M. B. — VIII. 1—4. Med hela menigheten — så räsonnerar författaren, och stöder detta antagande på en mängd bevis, som det skulle föra oss för långt att här omständligt återgifva — måste menas hela befolkningen, således åtminstone de manbara unga männen eller krigarne, hvilka, enligt N. (4 M. B.) II, 32, voro 603,550 man, af hvilka större delen borde ha infunnit sig inför dörren af tabernaklet. De måste således ha kommit inom förgården,