Göteborgsposten – 6 juni 1865, sida 2

Europas större affärsmarknader, der det göres i penningar, ha åter börjat känna frossbrytningar. Denna gång med anledning deraf att kejsar Maximilians af Merico kabinettschef, hr Eloin, som öfver Washington anländt till Paris, skall dit medföra obehagliga underrättelser. Bland dessa är den, att från Kalifornien stora vapenförråder afgå till juaristerna i Mexico. Äfvenledes uttalar han farhågor för den alltmera tilltagande utvidgningen af amerikanska lägret vid San Pedro, hvilket visserligen uppgifves vara riktadt mot indianerna, men möjligen äfven kan senare räcka hand åt Juarez. Hr Eloin skall nu jemväl ha i uppdrag, att för kejsar Napoleon framhålla nödvändigheten af att ansenliga förstärkningar sändas till Mexico, på det befolkningen hastigt må underkastas och intrigerna i Nordamerika beröfvas all förevändning. De i Mexico nu befintliga trupperna äro enligt hr Eloins försäkringar för ringa, att kunna raskt utföra pacificationsverket och samtidigt hålla hela landet i tygeln. Under afvaktan på kejsar Napoleons återkomst från Algier har hr Eloin begifvit sig till Brässel, för att konferera med sin herres svärfar, konung Leopold. Splittringen inom den kejserliga familjen, underrättelserna från Mexico och kejsarens frånvaro, allt detta har gjort regeringen i Paris yr i mössan. Bekymmer, törsigtighet och oro försegla ministrarnes munnar, och tidningarne våga ingenting säga. Det är derföre icke underligt, om den politiska atmosferen i Frankrike börjar kännas något tryckande. Anmärkningsvärdt är ock, att prins Napoleons tal blifvit konfiskeradt. Det är väl sällan man konfiskerar något tal af en prins af blodet, isynnerhet då det som här endast afsett att glorifiera dynastiens stamfar, ehuru i demokratisk anda. Prins Napoleon, som ännu icke afrest till Schweiz, är qvar på sitt slott i Meudon. Marskalk Magnan var, då han dog, de franska frimurarnes stormästare. Hans tid var ute som i går. För att undvika allt valbråk, hade man tänkt omvälja marskalken, men nu ville en del af frimurarne välja prins Napoleon, hvaremot naturl. de frimurare uppresa sig, som hylla sig till Tuilerierna. Korrespondenter från England mena nu, att fnurran mellan detta land och Amerika ej skall komma att medföra några allvarsammare följder. På grund af Amerikas väckta ersättningsanspråk tror man, att någon utjemning skall beredas. Man väntar derföre tvistens hänskjutande till någon opartisk skiljedomare. Båda parterna antagas skola föredraga denna utväg framför en öppen brytning — och väl vore det! Den nya transatlantiska kabeln har nu blifvit färdig. Statssekreteraren för Indien, sir Charles Wood, har ansett sig böra underrätta sina valmän i Halifax, att han ej mera kommer att uppträda som deras kandidat. Han har gifvit vika för en hr E. Akroyd, en person utan betydenhet. Times harmas öfver att en gammal statsman skall nödgas slå till retätt för en mot valmännen frikostig! taugenichts. Vid de Derbykappridningar, som efter öflig sed egde rum i trakten af London d. 1 d:s, vann en fransk häst ÅGladiateur törsta priset. Det har väckt stor sensation, att egaren af den häst, som vann första priset, är en fransman. Det har i London väckt uppmärksamhet inom handelsverlden, att enligt underrättelser från Buenos Ayres af d. 26 april fientligheterna mellan denna med Brasilien allierade republik och Paraguay redan utbrutit. Angående den i Amerika pågående ransakningen med de i Boothska sammansvärjningen medbrottsliga lemnar en newyorkertidn. följande skildring: De officerare, Som utgöra krigsrätten, sitta i galauniform i en hallcirkel omkring ett rundt bord. I högsätet generalmajor Hunter, ordförande, till höger om honom generalmajor Wallace, till venster generalmajor v. Kautz. På båda sidor om generalauditör Holt ha hans assistenter, öfverste Burnett och domaren Bingham, plats, och midtemot ordf. sitter the hon. Reverdy Johnson Jemte de andra försvararne af de anklagade. Det är naturligtvis dessa senare som den inträdandes öga först söker. De äro skilda från hvarandra genom soldater och fängslade. Ytterst till venster å den för dem anvisade plats se vi en man af ungefär 42 års ålder, högväxt, mager, med tunnt i rödt stötande hår, blekt ansigte och intelligent hållning. Det är d:r Mudd, som anlagt förbandet på den flyktande Booth. Han är svartklädd orh har händer och fötter belagda med bojor. Längre till höger sitter en obetydlig figur, mera yngling än man, i en luggsliten, blå drägt. Hans läppar äro tjocka, ögon och hår mörkt, han tyckes vara på sin höjd 19 år gammal och ser hvarken intelligent eller elak ut. Det är den ofta nämnde Harrold, anklagad som Booths förnämste medbrottsling. Ännu längre till höger häftas vårt öga på en person, som icke så lätt låter glomma sig. Det är en karl i skjortärmar, hans beukläder äro af ordinärt blått kläde, skjortan framtill öppen, han är minst 6 fot hög, med bredt bröst; hans okammade svarta hår betäcker till någon del pannan; de blåa ögonen ha ett stundom vildt uttryck, hela karlen ser ut som en förstockad missdådare. Det är Lewis Payne, den som sökte mörda Seward. Den sjerde är Spangler, teatersniclkaroen sam misstänkes för att ha ovnnat Booths flvkt