Göteborgsposten – 3 juni 1865, sida 2

henne, men en ännu hemskare mördaresantasi rann honom i detsamma genom hjernan. Nej, förklarande han, jag skall skjuta dig — först dig och sedan nig, ty vi skola ha ett slut. Men jag skall skaffa nig ett tyst skott, ett som icke smäller, som det ej 1ö.8 ett ljud att. IIotelsen med detta tysta? skon inde också synbarligen inverkat förskiäckande på vittenas siunen. Det upplystes äfven af vittnena att L. brukar londersla de kärl, hvilka hustrun, som förs ned sockerbagerihandtering. brukar använda. Sockret dyl har han trampat under fötterna. — Nyligen log han nära nog efter hvartannat sönder fem sonrerrutor. Da talet var om den sista af dessa förklaade han att den förut varit sprucken och att han lagit sönder den derför att han hade tandvärk. — Men det kan väl ej kurera tandvärk, att slå sönder fönsterrutor. anmärkse polismästaren. Nej. det var pigorna som klagade öfver att let drog genom det spruckna fönstret och att de sängo tandvä k. och så sparkade jag ut fönstret, så tt de ej skulle få det avt klaga öfver. Ransakningen förvisades till nådhusrätten och Lidderg införpassades till cellsangelset. er sis r er sig — Arbetekarlen Erik Torgelson. angifven för att s. 26 Maj ha fört oljud på KÖOpmans gata, hade tills Thorsdags blifvit inkallad i poliskammaren. Papad, klef han mycket trankilt fram mot dombordet. — Du är angiven för att ha fört aljud i Maorna, yrtrade polismås aren till den tilltalade. — Ja det eger allt sin riktighet art jag gaf mig ill att sjunga på Koopmans gata; och det var så agg nära alt polserna nog kunde höra det. — Men iu skulle jag aldra ödmjukast be om anstånd. — Anstånd? med hvad? sporde polismästaren. — Jo med böterna ör den der visan. Det kan äl icke bli så mycket. Jag tjenar nu 2: 12 om da:en och det är allt svart att gå in och lägga sig på vatten och bröd för det. — Du måste nog varit litet munter då du kunde se dig till att skrala så de? — Nej, langt ifrån! — Jaså, du super kanske inte? — Super? jo det förstås! Men jag vet alltid hvad jar tar mig fö e. — Emellertid sälles du att plikta 5 rdr för oljud på allmän våg. — F m rdr! det är väl aldrig möjligt så mycket! Och dessutom var det ej på allmänna wagen. Det var Jå Koopmans gata. — Fem rdr är det minsta man pliktar för oljud — Jaså; men det var låvgt uppe på gatan, fast jag har en så förskiäcklig röst att den höres på langt håll. — Ja, har du sådan röst, får du väl plikta 10 rdr, anmä kte pohsmästaren leende. Det beramades emellertid att T skulle plikta 5 rdr, hvilket han fortfarande ansåg vara altför högt. ehnu han medgaf biälligheten af utt han skulle plikta något. Med dessa böter fick han anstånd.