Göteborgsposten – 2 juni 1865, sida 2

hertiginnans häst i bringan så att han tungt föll ned på gatan. — Ni ser sjelf, sade Henrik. Han tog nu hertiginnan i sina armar, ty hon kämpado ännu emot, och bortförde henno till kryddkrämarens hus. — Min lilla vän, sode han tiil Odelette, jag förordnar er att vara hertiginnans af Montpensier kammarjungfru; ni skall föra henne till ert rum hvarest hon får lägga uf detta fula harnesk. som alldeles icke är någon passande drägt för hennes kön, och såtaga andra kläder! — Jag vill det icke! utropade hertiginnan befallande. — Åh! ni kan ej vilja neka mig denna ynnest, min vackra kusin, Henrik betraktade hertiginnan och tillade i sjefull ton: — Kommer ni ihåg ett viset slott vid Loireflodens strand? stiftlomaren de Pannesterres slott, ni vet? — Oh! jag skall hämnas! utbrast hertiginnan med raseri. — Det är er rättighet, om tillfälle nigonsin erbjudes er der:till. mix kusin. — Jag skäll utrota hugenotterna till sista man. — Medzifves, men under det ni afbidar tillfälle härtil så drag er till minnes huru lydig och god. yut jag var då jag befana mig i era händer.