Hon befann sig ensam, till häst, midtibland gascognarne. Hertiginnan hade en krigares själ, oaktadt sina blonda lockar och sitt svaga utseende. Hon gaf eld med sina båda pistoler och dödade två gascognare. Derefter använde hon värjan och utdelade med densamma mer än en skråma. Men hennes värja bröts af och hon betunn sig utan vapen. I detta ögonblick lemnade Henrik af Navarra sin plats vid fönstret i kryddkrämarens hus, hvarifran han förut åskädut striden, och närmade sig hertiginnan som skummade af raseri. — Goddag, min vackra kusin! yttrade Henrik. — Ah! ännu en gång ni! utropade hertiginnan af Montpensier. — Ja alltid jag, min kusin! Henrik erbjöd hertiginnan helt artigt handen för att hjelpa henne af hästen samt tillade: — Denna gång tror jag det är jag som vunnit partiet, hertiginna ... och ni är min fånge. Hertiginnan af Montpensier försökte innu att göra motstånd. — Men, bästa kusin, sade konungen af Navarra, dröj då ej qvar så här midt på gatan; ligisterna skjuta å oss och anfalla barrikaden. — De skola befria mig! utropade hertiginnan. — Det är möjligt; men i förbidan härjå löpa de risken att döda er. Knappt hade Henrik yttrat detta förrän en kula träffade