Göteborgsposten – 1 juni 1865, sida 2

Article Image
att göra dramaturgen till en dräng under maskinisten, i st. f. att denne senare bör vara en tjenare för den förre, på samma sätt som idåen alltid bör vara högre än formen och den yttre framställningen endast ett moment i idens oviga lif; det är att sätta ramen öfver den deri innefattade taflan, det fint utförda instrumentet öfver den musik det är ämnadt att frambringa. Vi kunna förstå, att smaken kan erhålla en sådan förvirring i t. ex. Paris eller andra städer, der teatermaskineriot är uppdrifvet till en utveckling och fulländning, som vår maskinist hr Johansson säkerligen aldrig drömt sig, och der dekorationsvexlingarne försiggå i blinken, så att ögat ständigt har för sig något nytt och icke behöfver hvar femte minut fästas på den visserligen ganska vackra tablåridåen. men som dock är en och samma ridå, för att efter tio minuters förlopp åter få i fem minuter se scenen. Men under sådana förhållanden som dessa senare, bli de i många tablåer indelade stycken i längden tråkiga, isynnerhet som sjelfva den dramatiserade handlingen för ofta atklippes och stympas, så att åskådaren tvingas att, just då han väl hunnit arbeta sig upp i den al törs. åsyftade stämning och finner intresse för stycket, åter sjunka ned i en lång entreakts apathi, om han icke löredrager att svälja ned förargelsen med ett glas punsch i schweizeriet. Läsaren kan icke begära, att vi skola fullständigt redogöra för Samhällets Olxcksbarn i deras dramatiserade form. Det vore nästan omöjligt, ty så äro händelser och personer hopade på hvarandra. Den, som läst romanen, känner sig igen, vår hjelp förutan, och hittar nog vägen genom labyrinten; den som ej läst romanen, skulle af ett vårt referat om händelserna icke erhålla någon verksam ledtråd. Hufvudrollen, Jean Valjean, den befriade galerslafven, utfördes af hv Päckgren, med kraft och god uppfattning i prologens tvenne tablåer. Under pjesens öfriga gång var han mattare, och särskilt förlorade den effektfulla domstolscenen genom hans spel sin annars säkerligen icke uteblifna verkan. Ej heller den inom honom rasande kampen, om han skall ange sig sjelf eller icke i stället för en annan oskyldigt tilltalad, fick sitt rätta och sanna uttryck, emedan idelheten ej kom till sin rätt. Några momenter under pjesens gång voro dock så lyckliga, att Valjean kunde ha fått en mindre god representant. Hr Lindmark, som den omutlige poliskarlen Javert, en i och för sig vederstygglig figur, blottad på all känsla af mensklighet, i hvilken förf. velat uppställa den milde, förlåtande biskopens motbild, för att gifva figurlig realitet åt sentensen Åsummum jus, summa injuria, — hr Lindmark hade ej lemnat något medel obegagnadt att göra sig så vederstygglig som möjligt. Sjelfva karakteren är något väl mycket abstrakt, så att öfverdriften i dess framställning kan ursäktas. Fru Fehrnström gaf oss en tilldragande bild at Fantine. Mest slogo dock an de båda gatubarnen: Gavroche, hvilken med lif och natursanning återgafs af m:ll Statlander, samt Eponine, hvilken i m:ll Magnusson sått en särdeles lycklig representant, som visste att väl pointera karakterens egendomligheter. — Öfriga medspelande gjorde sitt, för att bringa händelserna till slut, och var det ingalunda deras sel, att karaktererna ej kommo fram: de fingo dertill ej tillsälle eller möjlighet. I allmänhet tycktes stycket likväl intressera publiken. UInder inöfning är Hagbergs nya skådespel Carl XI, hvilket snart kommer att gitvas för första gången. Hr och fru Carey från Stockholm komma att om Fredag uppträda i åtskilliga ballettaummer., Från Uufvudstaden.

1 juni 1865, sida 2

Thumbnail