Göteborgsposten – 24 maj 1865, sida 2

starkt, under det de uniformerade musikkäårerna marscherade bort till östra ändan, var anblicken verkligen lysande, då det bländande solskenet lekte bland de brokiga drägterna och återbröts från de gyllene stridsyxor, medaljonger och andra prydnader, i hvilka fanstängerna slutade. Alla hade knappast hunnit intaga sina bestämda platser, då konungen anlände åtföljd af general Lamarmora och en talrik svit. Hans emottagande föreföll mig förträffligt. Hurraropen voro hjertliga och upprepade. Ceremonien tog endast ringa tid. Musiken spelte upp en stor symsoni, Florens gonfaloniere, signor de Cambray Digny, höll ett kort tal, som ingen hörde, och derefter delade sig, vid ryckningen på ett rep, statyens betäckning och föll till marken. Musiken blåste starkare än någonsin, mängden hurrade, klockorna i Palazzo Vecchio dånade, från spetsen af det höga tornet lossades ett skott och en raket höjde sig lik en hvit rökstrimma upp i luften. Ånnu ett tal, så hymnen till Dante, utförd af ett antal sångare jemte stor orkester, under det stadsnotarien inregistrerade den högtidliga akten. Och så slutades ytterligare ett lysande skådespel till de många, som i forna dagar uppfördes på samma plats, hvilken för en gång var favoritplatsen för torneringar och karuseller, för låtsade strider och maskerader samt många andra hofoch ridderliga divertissementer, hvilka voro vanliga under Florens blomstrande dagar. Vädret fortfar att vackert, hela befolkningen är på benen och roar sig, och under det jag skrifver, äro tusenden församlade längs Arnofloden, der de njuta af Regattan, och andra tusenden äse den stora tornering, som ges till minne af den mellan Guelfer och Ghibelliner proklamerade fred. Äftonens förnämsta del skall utgöras af illuminationen, och kl. 10 i qväll börjar körsången på torget Santa Croce, hvartill alla de nummer som skola utföras äro komponerade och skrifna med afseende på Dantefesten och till Dantes ära. Helt säkert måste skaldens skugga känna sig belåten med en sådan herosdyrkan. Prins Napoleons tal i Ajaccio är ett fullständigt program för franska kejsardömets politik, och hans ord skola väcka nytt hopp öfverallt, der folken våndas under ett främmande ok, under det att de skola mottagas med skräck och oro der, hvarest man smickrade sig med, att Napoleon III för alltid var dömd till en åskådares roll, derför att England svek honom i den polska frågan och derefter förhindrade en europeisk kongress från attträda tillsammans. Ur de fragmenter, som föreligga, må först framhållas prinsens yttranden om nationalitetsfrågan, hvilken framställdes som ledstjernan för Frankrikes utrikes politik i motsats till fördragen at 1815. Den franska revolutionens ledare, anmärkte prinsen, ville ej låta sig nöja med att göra sitt eget land fritt, deras ideer omfattade hela menskligheten, och häraf uppstodo de krig, hvilka sedan gingo i arf till Napoleon I. Man har riktat starka anklagelser mot Frankrike och Napoleon I i anledning af dessa krig, och de framgingo likväl med nödvändigheten af situationen. Huru var det möjligt, att en kamp skulle kunna undvikas, då den gamla och nya verlden stodo gentemot hvarandra? När har man i allmänhet sett, att stora ider tvingat sig fram, utan att beseglas med menniskors blod? Huru mycket blod måste icke utgjutas, för att den romerska civilisationen skulle kunna utbreda sig öfver verlden, huru många menniskolif ha icke kristendomen, senare reformationen och på sista tiden slafveriets afskafsstande i Amerika kräft? Må vi hoppas, att den stigande civilisationen skall för framtiden förnindra dylika strider; men då Frankrike kämpade mot det sammansvurna Europa, var det i alla fall omöjligt för detsamma att hålla svärdet i skidan. Om man vill förebygga krig mellan folken, måste man skapa ett nytt tillstånd i hänsyn tillen princip, som villfredsställer alla nationer samt upprättar en rättvis och billig jemvigt. Denna princip är nationalitetens princip, hvilken alldeles icke är svår att definiera, om man tager den i dess belhet och icke hålter sig till en enskild del derat, såsom de göra, hvilka söka att bevisa dess förkastlighet. För att en nationalitet må sägas förefinnas, fordras en förening af flera vilkor, och hvad som förnämligast kommer i betraktande, det är ursprunget, solkracen, sederna, de geografiska förhållandena, den historiska traditionen, språket, religionen och intressena. Om det i dessa förhållanden eller de flesta utaf dem finnes en gemensamhet, består der en nationalitet, så snart innevånarne sjelfva anse sig för ett särskilt folk, med rätt till sjelfständigt bestånd, och denna nationalitets vilja kan då göra anspråk på att bli representerad. Prinsen fortfor: Kan man måhända uppställa någon annan grundval för folkens ömsesidiga förhållande? Lemnar det närvarande tillståndet, som åvägabragts genom makten, en dylik grundval? Men makt är ej rätt, och om det är tillräckligt för ett folk att vara det starkaste, huru kan man då tadla dem, som söka att bli det? I Nu, då j ären de svagaste, säger man till folken, haf