penhamn religionsskola, har i dessa dagar mottagit ett mycket smickrande anbud att blifva otverrabbin och förste predikant vid mosaiska församlingen i New-Vork. HwWA —— Från Utlandet. Om Bonapartefesten på Corsica skrifves från Ajaccio d. 15 d:s: Aftäckningen af det till Napoleon I:s och hans bröders minne uppförda monument har nyss egt rum under den största entusiasm och i närvaro afen ofantlig menniskomassa. Alla myndigheterna i departementet, alla landttrupperna och båtsmännen från fartygen voro tillstädes. Montebello, linieskepp, sregatten La Gloire och korvetten Jerome Napoleon, som lågo för ankar utanför monumentsplatsen, aflossade artillerisalvor. Prins Napoleon höll ett långt, af bifallsrop ofta afbrutet tal. Han utkastade deri en vältalig biografisk skizz af Bonapartiska familjen. Han anställde en lofprisande betraktelse öfver Napoleon I:stes lif och handli-gar och uppgjorde slutligen ett liberalt politiskt program. Efter det trupperna marscherat bort och deputationerna från kommunerna emottagits, utdelade prinsen en del ordensdekorationer. . N Sjolfva prinsens tal upptager 13 spalter i KJa Presse. Han slutade sålunda: Frankrike har aldrig varit otacksamt mot sin hjelte; det proklamerade honom, och Napoleonernas rättigheter ha alltid haft sin källa i franska folkets egen omröstning; intet annat namn ljöd, då folket kallades att enstämmigt välja sin chef. Detta är vårt rättsdokument, och jag erkänner det med berättigad stolthet. Napoleons stora skugga sväfvar öfver Frankrike; hon skyddar hans efterföljare. Demokratiens organisation är framtidens problem; på alla håll falla aristokratierna — de goda såväl som de dåliga — i Polen såsom i Förenta Staterna; det är Frankrike, den stora nationen förbehållet, att lösa denna framtidens nödvändighet, emedan franska nationen alltid är den, som tager initiativet på grund af såväl sina förflutna handlingar som sin genius. Har jag låtit mig föras för långt af min djupa rörelse? Kunde jag väl annat, då jag på denna plats, under sådana omständigheter talade om Napoleon och hans bröder? Under många år har min själ pinats genom dessa falska utläggningar af Napoleon, hvilka några gjort, de der endast kunna i honom se agenten för en reaktion af förskräckta intressen, för små passioner som han ville tillfredsställa — då han deremot är den som tager initiativet till alla stora idCer och till framåtskridandet. Detta är hans sanna tradition. Corsicaner! vi måste förstå hvarandra. Vi hysa samma förhoppningar, samma tro på dessa oskiljaktiga principers seger: nationaliteterna vårt lands storhet, frihet! Mitt värf är uppfylldt, om j, lika mig, ären öfvertygade om, att det var Napoleons sändning, att genom diktaturen fullborda befrielsen! Vi hafva ställt detta tal i spetsen tör dagens utlandsafdelning, oaktadt de underrättelser af vigt som ingått från Amerika, och vi ha gjort det derföre att vi deri se strimman till den morgonljusning, på hvilken vi ännu hoppas för friheten i Europa, för dess säkerhet, för dess framtid. Det är temligen otvifvelaktigt, om man sammanställer detta tal med reflexionerna i kejsar Napoleons III:s verk om Julius Cesar, att det franska kejsardömet fortfarande anknyter sig vid den europeiska demokratien och att man kan hoppas, att det, om så skulle behöfvas, ännu en gång skall draga svärdet för en ide: för nationaliteternas sak gentemot bajonettdespoterna. Af allt som inhemtas från Amerika framgår med yttermera säkerhet, att presidenten Johnson fast beslutat låta rättvisan, d. ä. här strängheten, med hela sin tyngd hvila öfver sydupprorets ledare. OÖrvertygelsen härom har redan väckt ett oangenämt intryck i Europa, der man ej kan dela Johnsons mening, att Jefferson Davis och en del andra sramstående män från Sydstaterna skulle vara medbrottsliga i mordet på Lincoln. Detta obehagliga intyck förhöjes ännu mera deraf, att, enligt trovärdiga sörmenanden, Jefferson Davis antagligen icke skall kunna slippa undan genom de förföljande nordtruppernas linier, och om han blir gripen, finnes det föga hopp för att han skall åtröna någon skonsamhet af Washingtons-regeringen. För presidenten Johnsons egen skull och för den frihetens sak, för hvilken han är beklädd med sin innehafda värdighet, må man dock hoppas, att han ej skall inför den civiliserade verlden och i frihetens namn döma det valda öfverhufvudet för en förening af 6,000,000 medborgare till en skurks skändliga död. Jefferson Davis skulle då i sin ordning bli, liksom Lincoln är det, en martyr för den sak, för hvilken han kämpat: Sydstaternas sjelfständighet; och vi böra härvid ej förgäta att Davis i förening med general Lee länge arbetat på genomdrif vande af negrernas beväpning och frigifvande, fastän kongressmajoriteten i Richmond vetat undertrycka hans bemödanden. Vi upprepa ännu en gång, att vi skulle anse det för en olycka för Amerika, om det besudlade sig med Davis blod. Presidenten Johnson, hvars djupa öfvertygelse är om att han handlar rätt i sin politik, har nyligen hållit ett anmärkningsvärdt och upplysande tal till delegerade från Pennsylvanien, hvarur vi meddela följande: Jag tror tiden vara inne, då detta folk skall förstå, att förräderi är ett brott. Om vi vända oss till brottsannalerna, finna vi, att de flesta af dem som i dessa innebållas äro förstådda, men förräderiets brott har aldrig allmänt förstätts eller uppskattats såsom jag tror det borde bli. Och man har bemödat sig om, att, sedan detta uppror började, fram