Göteborgsposten – 22 maj 1865, sida 1

— — —— T ————7—77—— Den senare hade mer död än lefvande dragit sig tillbaka till det mörkaste hörnet af rummet och drog djupa suckar. Odelette deremot hade ställt sig intill fönstret vid Henriks sida, oaktadt kulorna hveno utanför. Å — Du borde draga dig tillbaka från fönstret, min lilla vän, hade Henrik mer än en gång sagt till henne. — Hvarföre det? svarade Odelette, ni står ju här, ni också! Henrik kunde ej återhålla ett leende. — — Det är synd, sade han, att du bär kjortlar: du har en krigares själ. . Odelettel suckade. Denna suck betydde utan tvifvel: — Jag älskar er! Derefter återtog hon plötsligt: . . — Men, Sire, jag förstår absolut ingenting af hvad som tilldrager sig här utanför. — Verkligen, min lilla vän! — De der borgrarne förena sig ju med era soldater . . . — Jag räknar just på det, mitt vackra barn. — Oen era soldater, hvilka äro hugenotter, ropa lefve messan! — Krigslist, mitt barn ... — Och lothringska anhängarne som anfalla borgrarne . . . — Jag har förutsett allt det der, min lilla vän. — Mi vara! sade Odelette, men jag förstår alldeles ingenting deraf. — Nåväl! se noga på, sade Henrik, och du skall slutligen förstå.