Göteborgsposten – 19 maj 1865, sida 2

— Konungens narr. Noö började skratta. — 8e så, gif din signal nu, efter du är så angelägen derom. Den beskedlige kryddkrämaren var emellertid mer död än lefvande. Efter att ha barrikaderat sin port hade han dragit sig tillbaka i en sal i nedra våningen af sitt hus. — Min Gud! min Gud! mumlade han med förskräckelse, om folket misstänkte att konungen af Navarra är hos mig! ... Skulle detta hända blefve mitt hus plundradt, kanhända uppbrändt och jag sjelf massakrerad! ... min Gud! min Gud! Under det Jodelle på detta sätt beklagade sig kom Odelette ner från taket och gick in till sin far. — Är han väl gömd åtminstone? ... yttrade han i darrande ton. — Hvem? — Konungen af Navarra. — Han är på taket. — Men man kan se honom. Oh! min Gud! hvilken oförsigtighet! — Ni är då mycket rädd, min far? frågade Odelette. — Jag är rädd för hans skull ... — Åh! var lugn, han har en god värja ..— Hvad är en värja emot en rasande folkmassa? — Dessutom har han vänner. — Herr de Noö och Malican ja, men de äro också de enda,