Göteborgsposten – 18 maj 1865, sida 2

giltigt, ty medan Jodelle tillslöt fönstret öpj nade Odelette dörrn. — Kom in, monseigneur, sade hon. Jag hörde er röst. Man anar väl att det ej var någon annan än konungen af Navarra, Henrik och Odelette voro gamla bekanta. Jodelles dotter kunde fullkomligt väl erinra sig huru Henrik af Navarra blifvit förd till hennes fars hus och der vårdad efter det sår han erhållit af hertigen uf Guise. Hon var då blott en liten flicka på tio år. Dessutom hade Henrik sedan dess ofta återkommit och Odelette hade dragit mangen djup suck vid tanken på att han var gift med Margaretha af Valois och att, äfven om detta ej varit förhallandet, en konung af Navarra aldrig skulle kunnat gifta sig med en kryddkrämmares dotter. Hon, stackars flicka, var bestämd att bli hustru åt en af mäster Jodelles biträden vid namn Barnab som med sin skrungliga figur, sit intetsägande ansigtsuttryck och linfärgade här, van igen till en del doldt af en yllemössa, föga var skapad att behaga en flicka sådan som Odelette. Också brukade hon då hennes utkorade stod framför henne tillsluta sina ögon och tänka på den vackre konungen af Navarra. Det var sålunda ingentiug underligt att Odelette igenkännt Henrik af Navarras röst och öppnat för honom. Henrik hade smugit sig in i huset yttrande: — Jag kommer och begär gästfrihet af er. Jag har anländt till Paris utan att veta hvar jag kunde taga in. Odellette hade låtit fursten få det vackraste rum som