Göteborgsposten – 18 maj 1865, sida 2

fanns i huset, dukat ett bord och tillredt en supå som konungen, hvilken var mycket hungrig, fann vara förträftlig. Jodelle hade hört bullret och stigit ned samt funnit Henrik af Navarra ätande och Odelette samtalande med sin gäst. Till en början hade den försigtige kryddkrämaren rynkat ögonbrynen. — Ah! Sire, hade han sagt, det är en stor ära ni gör mig genom att välja mitt hus till herberge, men ... Eu blick af Odelette hade i detsamma tystat munnen på den hederlige kryddkrämaren, och Henrik hade ej synts förstå att hans egenskap af hugenott kunde bli komprometterande för hans värd. Han hade sålunda superat i all sköns lugn, derefter gått till sängs och sofvit förträffligt, under det deremot Jodelle ej fatt en blund i sina ögon och bedt till Gud att hans gäst måtte aflägsna sig följande morgon. Men Henrik blef qvar. Han skämtade med Odelette, talade em aflåren med Jodelle, åt med den bästa aptit, och då qvällen kom svepte han in sig i sin kappa och tillkännagaf att han först sent skulle återkomma. Också var klockan nära tolf på natten då han åter klappade på porten. Odelette öppnade för honom och märkte att han ej var ensam. En adelsman åtföljde honom. — Det är en af mina vänner, sade Henrik. Ursäkta mig, mitt vackra barn, Konungens af Navarra vän var ingen annan än NO. Följande dag hade den hederlige kryddkrämmaren en gäst mer, och hans oro ökades. Men det blef ännu värre den derpå följande dagen