Göteborgsposten – 18 maj 1865, sida 1

dessa katolicismens fanatiska anhängare, dessa ursinniga ligister hvilka ville utrota hvem helst som ej af alla krafter skrek: lefve messan! Jodelle var enkman, en omständighet som ibland är af ej ringa vigt för en mans lugn. Hans handelspersonal inskränkte sig till tre bokhållare, hederliga normander som föga bekymrade sig om religionens angelägenheter och värderade ett kärl ättika eller en tunna sirup högre än någon afsjungen messa. Hans familj utgjordes af en enda dotter. Denna flicka hette Odelette, var aderton år gammal, hade ett täckt utseende och kunde göra med sin far hvad hon behagade. Den hederlige kryddkrämaren blandade sig aldrig i de dagliga gräl som egde rum mellan hugenotter och katoliker. Han hade högt förklarat att till hans butik, som var öppen från klockan sex på morgonen till sju på aftonen, hade hvem som helst tillträde den der vore i behof af hans tjenster; men att hans hus deremot vore tillslutet för hvem som helst hvilken kallade sig hugenott eller ligist. En afton långt efter sedan boden blifvit stängd hörde mäster Jodelle någon klappa på sin dörr. Han gläntade på ett fönster och lutade sig ut. Det stod en herre på gatan. — Hvad önskar ni? ropade han till denne. — Köpa ett ljus, svarade den som stod utanför. — Ursäkta, min herre, men anföraren för patrullen tillåter ej någon handel vid denna tid. Med dessa ord tillslöt kryddkrämaren sitt fönster. Detta var dock den främmande herrn fullkomligt lik