Göteborgsposten – 17 maj 1865, sida 2

— — — —7— — förs majestät glömmer att en hugenott ej kan inträda i en katolsk kyrka. — Det är sannt. Men hvart ämnar ni da taga vägenSire, svarade Henrik al Navarra i det på bon läppar spelade detta tina smaleende som var honom eget och som betydde sa mycket, Sire, jag anlände till Paris i det hopp att ni hade behof af mig; men i samma ögonblick jag finner att det är annorlunda återvänder jag till Pau. — Verkligen? utbrast konungen. — Jag gar att banda mina tunnor för vinskörden och sätta mina ärter, som ers majestät nyss sade. Henrik III räckte honom handen. Konungen af Navarra fattade denna hand och kysste den vördnadsfullt. Derefter lemnade han rummet efter att ha vexlat en hastig blick med enkedrottning Catharina. Men Henrik af Navarraj lemnade ej Louvren genom stora porten. Vid ändan af den korridor som ledde till konungens kabinett fanns en liten trappa, hvilken ledde ned till porten vid stranden af floden. Denna viig valde Henrik af Navarra. Porten var tillsluten och bevakades af en soldat. Henrik slog denne på axeln och gjorde ett hemlighetsfullt tecken at honom, Soldaten helsade och satte utan att yttra ett ord nyckeln i laset. Men då konungen af Navarra skulle träda ut genom den öppnade porten, yttrade soldaten: Akta er Sire? För hvem, min redlige Pibruc? . frågade Henrik. — Jag har sett den maskerade mannen stryka omkring