Göteborgsposten – 17 maj 1865, sida 2

nesk på hvilket syntes ett hvitt kors. De lothringska soldaterna togo honom derföre sör en af sina chefer och gingo aktningsfsullt åt sidan. Henrik begärde något att dricka och räckte sitt glas ut Malican. Denne fyllde det utan misstroende, men då Henrik förde glaset till sina läppar, lyfte han för ett ögonblick undan sin mask och Malican var niära att låta vinkruset falla till golfvet. Fursten förde ett finger till sina läppar. Malican yttrade ej ett ord, men ådagalade från detta ögonblick en viss oro i sitt uppförande. Henrik drack lugnt, i små drag, såsom en man den der har godt om tid. Han hade satt sig så att han kunde se allt hvad som passerade derute. Han var sålunda vittne till konungens afresa till Saint-Denis och såg derefter den första barrikaden resas. Vidare hörde han den första kulan hvinae och det första kanonskottet aflossas från Louvren. Isan fortfor att dricka i största lugn. Sa småningom lemnade den ene efter den andre at de lothringska soldaterna värdshuset för att gå och förena sig mod borgrarne utanför Louvren. Ropen död åt konungen! död at hugenotterna! död åt konungen af Navarra! hördes oupphörligt. Men Henrik blott smalog och fortfor att dricka. Slutligen befann han sig ensam med Malican. Denne gick då from till honom och yttrade: — Ah! Sire, huru vågar ni vara här? — Tyst! sade Henrik, jag är här för mitt nöjes skull. Allt detta oväsende roar mig ofantligt ... (Forts.)