Göteborgsposten – 17 maj 1865, sida 2

här i grannskapet, svarade den hvilken Henrik benämnt Pibrac. — Ah! sade Henrik leende, frukta ej att han gör mig nagot ondt — Nire, han är en fiende. -— Ej nu mera. Soldaten skakade på hufvudet med ett tviflande utseende. — Vi ha slutat fred, tillade Henrik. Farväl, Pibrac. — Mätte jag snart se er ater, Sire. — Det hoppas jag du skall få göra, svarade Henrik i det han trädde ut ur Louvren. Vid denna tid, så rik på äfventyr, var det helt vanligt att personer gingo maskerade. IIenrik hade derföre innan han lomnade Louvren dragit upp en mask ur fickan och med denna för ansigtet passerade han okänd förbi den skara af munkar och penitenter som hvimlade omkring paet Nalnt-Germain-PAuxerlatsct. IIan uppnadde snart tor rois och inträdde i Malicans värdshus, hvilket som man erinrar sig blifvit en samlingsplats för ligister ifran att förut ha varit hugenotternas mötesplats. Det var längesedan konungen af Navarra varit i Paris. Hans haka, förut slät, var nu betäckt af ett vackert svart skägg som hängde ned under masken och om Malican nu skulle känna igen honom kunde kan endast göra let af hans mörka och uttrycksfulla blick. Henrik aftog ej sin mask. Han satte sig vid ett bord ler lothringska soldater drucko och lade bort sin kappa, efter att ha helsat dessa. Under kappan bar han ett har