Göteborgsposten – 12 maj 1865, sida 2

— Ty då är kanhända hans hufvud skildt från hans axlar. — Det är nog, sade munken, jag följer er, min herre. Munken hade glömt att lyfta tillbaka sin kapuschong, men Mauvepin, som ej var särdeles from och föga brydde sig om att se kyrkans tjenare med obetäckt ansigte, gaf ej akt derpå. Louvrens murar voro tjocka och fönstergallren i det rum der man iuneslutit hertigen voro af en arias tjocklek. Dessutom hade dEpernon och Mauvepin uppställt tretio schweitzare och tjugo gardister, alla försedda med laddade musköter, i korridoren, och Crillon, som man burit upp i hans sing, hade låtit ställa denna vid dörren till hertigens rum och kunde när som he st räcka två laddade pistoler som lågo bredvid honom i sängen. Hertigen var sålunda väl bevakad. DEpernon var helt förskräckt och såg sig redan i andanom sliten i stycken at pöbeln i Paris. Men Crillon försökte lugna honom sägande: — Tro mina ord, herr dEpernon. Hertigen af Guise är visserligen parisarnes afgud ... — Oh! helt visst, suckade dEpernon, och de skola göra affären kort med oss. — Vänta litet ... vet ni väl hvarföre hun är deras afgud? — Emedan han är tapper, god, ädelmodig och visar en sådan djerfhet. — Det är isynnerhet tillfölje af denna sista egen skap, var öfvertygad derom, fortfor Orillon. Nåväl ..