Göteborgsposten – 12 maj 1865, sida 1

— Ja, sade Mauvepin lugnt, saken kommer att försiggå inom slutna dörrar. — Hvilken sak? frågade Henrik af Guise bleknande. — Vid första barrikad som uppreses, skall ert hufvud falla, monseigneur. Hertigen betraktade Mauvepin. Han forskade i detta lugna och sardoniska ansigte, han såg denna kalla blick och insåg att hvad man förkunnade honom skulle komma att ske. Hertigen hade räknat på konungens tvekan och förskräckelse; men konungen lemnade Louvren, och herr de Crillon tvekade ej, att Pariserbefolkningen skulle resa sig, då den erfor att han var fånge, och marschera mot Louvren. Och när denna befolkning sprängt portarne och inträngt i korridorerna, skulle dess fötter halka i blod... hans, hertigens af Guise blod! Denna gång kände hertigen fruktan, huru tapper han annars var, och förande handen till sin af svett drypande panna närmade han sig tankspridt ett af fönstren. Detta fönster låg åt en af Louvrens inre gårdar, och genom de galler mot hvilka han stödde sin panna såg hertigen talrika brödraskap af munkar och penitenter, samlade för att beledsaga hertigen af Anjou till hans sista boning. Han gaf då vika för en uf dessa impulser, på hvilka ofta ett menniskolif och någon gång ett konungarikes öden iro beroende, eller var kanhända helt enkelt underkastad denna menskliga känsla som gör att man tänker på Gud då man ir nära döden: alltnog, han vände sig om och yttrade till Mauvepin: — Låt en af de der munkarne komma hit upp.