Göteborgsposten – 8 maj 1865, sida 2

— Då låter jag öfverdomstolen sammantriida i detta rum och inom en timma härefter låter jag afhugga ert hufvud vid portarne af mitt palats, Louvren, dit ni nyss haft djerfheten intränga liksom i en cröfrad stad. Konungens ton var kort, hans öga glimmade; han syntes ha blifvit en half aln längre. Mauve in och dEpernon betraktade hvarandra slagna af förvåning. Det var ej mer denne slappe, föråldrade konung af Frankrike som var öfvermätt på alla nöjen och trött vid aut regera; det var lika litet samme om sin värdighet obekymrade konung i Polen: det var denne unge och lys ude hertig af Anjou som tillintetgjort kalvinisterna vid Jarnac och Moucontour och hos hvi ken man ett ögonblick trott sig se hans farfader Frans I:s krigiska och ridderliga anda återupplefva. Hertigen af Guise måste slå ned sina ögon inför konungens förkrossunde blickar. I denna stund hade han kanhända en obestämd aning om det rysliga slut som ödet hade i beredskap åt honom. Emellertid ville han visa sig djerf ända till det yttersta. — Må ers majestät akta sig! sade han. Parisarne, hvilkas afgud jag är, skola belägra Louvren och befria mig. — Ni bedrar er, min kusin, ty ert hufvud skall faila i samma minut första port i Louvren faller för de upproriske. Denna gång kände hertigen en rysning genomila sina lemmar. — Se så, herr dEpernon, tillade konungen, jag anförtror hertigen åt er och kom ihäg att ni vid ert hufvud ansvarar för honom!