Göteborgsposten – 5 maj 1865, sida 2

liksom en frossa genomila sina ådror vid ett oredigt minne. Det var minnet af denna besynnerliga dröm i hvilken han tyckt sig sjelf vura munk under det han såg en annan person passera förbi till häst, hvilken han hörde benämnas konung. Konungen tyckte nu att hertigens af Guise va penrustning var alldeles lika med den han i drömmen tyckt sig se betäcka den okände monarken. Men Henrik III, huru svag han än i allmänhet var visste vid somliga tillfällen att iakttaga en fullkomligt kunglig värdighet. Så iusåg han nu att han ej finge darra inför en vasallfurste. — Sire, sade hertigen som antog en trotsig hållning och talade i högljudd ton, jag kommer för att beklaga mig inför ers majestät. — Är det så! svarade konungen lugnt i det han satte sig i en stor fåtölj, hvars ryggstöd bar det franska vapnet. — Sire, fortfor hertigen, ers majestäts folk har i natt begått brott. — Om förlåtelse! afbröt konungen, jog anhåller att ni ville gifva mig en simpel upplysning, min kusin. Hertigen rynkade ögonbrynen. — Jag är färdig att svara, sade han, må ers majestit framställa sin fråga. — Är det en audiens ni önskar? — Ja, Sire. — Af mig, konungen? — Af er, Henrik III, konung af Frankrike.