Göteborgsposten – 4 maj 1865, sida 2

Orsaken var helt enkelt den att det börjat ösregna, och parisaren som skrattar åt eld och stål har ännu aldrig kunnat hålla stånd mot regnet. Konungen hade emellertid ej sofvit. Henrik III hade slutligen börjat åvgra att ej ha skickat några schweitzare till Cridons hjelp, ty under de första timmarne som följt efter den sistnämndes återkomst till Louvren hade man trott honom vara död. Den tappre öfversten hade nämligen efter sin stora blodförlust legat afsvimmad i flera timmar. Konungens läkare hade likväl, efter att ha sonderat såren, förklarat att Crillon ej skulle dö denna gång. Hvarje timma hade konungen låtit fråga efter hans befinnande, men han hade ej lemnat sitt rum för att sjelf besöka den sårade. Vid dagens inbrytande satte sig konungen vid fönstret för att inandas litet frisk luft. Deretter tillkallade han en page och sade till denne: — Hemta hit Mauvepin. Fem minuter senare inträdde Mauvepin i det kungliga kabinettet. Narren hade bandager om hufvudet och ena armen i band. Konungen antog en sträng min då han såg Mauvepin inträda. — Nåväl! min herre, sade han, se der följden af att visa sin konung ohörsamhet. Mauvepin teg men antog en likgiltig min. Han gick fram till fönstret och ställde sig att betrakta den förbiflytande Seinen. Konungen fortfor i något blidare ton: