Göteborgsposten – 4 maj 1865, sida 2

— Jag hade likväl tillsagt både dig och Crillon att lemna borgrarne i fred. Mauvepyin svarade ej. — Nå hur befinner sig herr de Crillon? frågade konungen. — Illa! svarade Mauvepin i bitter ton. — Tror du att han kan komma att dö af sina sår? frågade konungen med oro. — Jag är ingen läkare, Sire. — Men hvad säga läkarne? — De säga att då ers majestät framdeles har schweitzare för att försvara sig ... — Herr Mauvepin, sade konungen, jag tror att ni brister i vördnad! — Kan väl hända, svarade Mauvepin. Mina blessyrer fororsaka mig lidande, så att det är mycket möjligt att jag ej så noga kan afväga mina ord. Men efter ers majestät skickat efter mig, har ers majestät utan tvifvel några befallningar att gifva mig? — Nej, sade konungen. — Må ers majestät då värdigas ursäkta. Med dessa ord tog Mauvepin ett steg mot dörrn. — Hvart går du? — Jag går och lägger mig ... jag har tillbragt natten vid herr de Crillons hufvudgärd. — Lider du mycket? — Åh! svarade Mauvepin, jag är ej så härdad som schweitzarne, jag, och lider nog mycket för att anhålla det ers majestät ville ha godheten förvisa mig till min