Henrik förstod hans mening och tog hertiginnan i sina armar. Hon utstötte ett anskri. Borgrarne upphörde att skjuta af fruktan att såra hertiginnan. Mauvepin höll spetsen af sin värja mot hennes strupe och ropade: — Om ni ej lemna oss plats så dödar jag henne! lIilden upphörde, värjorna sänktes, pariserborgrarne darrade af fruktan att deras kära hertiginna skulle bli skadad och hopen öppnade sig. Då började en hjeltemodig reträtt. Midtigenom en ursinnig folkmassa banade sig dessa tio män med sina värjspetsar en väg. De behöfde en hel timma för att komma ut från rue des Lions. På rue Saint-Antoine aflossades från ett fönster ett skott som dödade en gardist. Crillon förde då i sin ordning spetsen af sin värja intill hertiginnans bröst och hertiginnan uppgaf ett rop af förfäran. -— Skjut ej! skjut ej! skrek folkmassan. Då de lemnat rue Saint-Antoine och hunnit in på en annan gata var hopen mindre talrik; här visste man ej hvarom det var fråga, men lydde ropet: död åt de kungliga! och striden började ånyo. Tre gardister föllo ytterligare och Crillon och Mauvepin erhöllo flera värjstötar. Endast konungen af Navarra var oskadad, ehuru han slagits som ett lejon. Slutligen uppläts Louvrens portar och folket upphörde att förfölja Crillon och hans folk. — Fru hertiginna, sade Henrik i det han släppte sitt tag om hennes lif och lemnade henne lös och ledig, jag är nu i säkerhet och tackar er för det skydd ni lemnat mig.