Göteborgsposten – 3 maj 1865, sida 2

sig, nom!. 10IKens sjelfbestämmelserättk, hvilket naturl. skall vara: Åfolkens sjelfstyrelserätt. — H A— — — kättegångsoch Polissaker. Poliskammaren. Till gårdagens polissession hade blifvit inkallad qvinspersonen Eva Tifverblad, med anledning deraf, att hon från jungfru Carolina Magnusson och hustru Anna Carlsson, hos hvilken senare hon bott, tillgripit åtskilliga klädespersedlar. Hon insann sig vid förhöret bärande ett spädt barn på armen. Tillfrågad om bon erkände tillgreppet, förklarade hon, att hon väl tagit en sitskjol och ett par korderojsbyxor tillhörande Anna Carlssons man, äfvensom en näsduk och en serviett, men deremot förnekade hon alldeles att ha tillgripit något från Carolina Magnusson. — Orsaken, hvarföre jag tog byxorna och kjolen var den, att madam Carlsson slog mig derför att jag var skyldig henne för hyran, — förklarade hon. Jag tog derför dessa saker. — Det var tvärtom hon, som slog mig ibland, yttrade C., synbarligen fullkomligt sanningsenligt, ty den tilltalade tycktes vara sjelfva motsatsen till en fredlig och undfallande person. Den tilltalade medgaf vidare att hon stulit en serviett och en näsduk. — Kan jag få igen servietten äfvensom näsduken? frågade hustru C. — Ne-ej, det kan madam icke få! förklarade den tilltalade synbarligen förbittrad öfver så näsvisa anspråk. — Hvarför det då? — Jo, jag sålde dem till en bonde, som jag ej känner. — Kan jag icke heller få igen pantsedeln för de pantsatta byxorna och kjolen? — Sedeln! Jaha! Men det går ej för sig. Den har jag tappat bort. Hustru Carlsson berättade derefter, att hon både förut och senare märkt att småsaker kommo bort medau Eva Tifverblad bodde hos henne. ö — Det skall madam icke tala om, inföll den tilltalade, ty madam är en gammal tjufkona. Hon har varit tilltalad för stöld från personer, som bott i huset, hvilket äfven herrar spanare kunna intyga. Der sitter en, som kan säga att det är sannt, tillade hon och pekade på en spanande poliskonstapel. Hustru Carlsson visade genast genom prestbetyg, att hon var fullkomligt välfrejdad. — Vi skola väl tysta din onda tunga, förklarade polismästaren. Finnes det någon, som kan taga hand om barnet. — Det skall jag mycket gerna göra, yttrade hustru C. — Jaså, hon gör det! Men det sker inte. Jag är mor till barnet, och hellre hoppar jag i kanalen än låter henne få det. Hon har slagit barnet. — Både jag och min son ha varit alltför goda emot henne och hennes barn. — Ja, madams son, han sa härom qvällen att madam försvurit sig, det har jag fyra mans vittne på. Hon införpassades efter detta sista utfall omedelbarligen till cellfängelset. — Såsom förut i denna tidning blifvit omnämndt, infann sig för några dagar sedan å härv. landskansli en bonddräng vid namn Lars Petter Andersson, medhafvande ett prestbevis, hvilket var så pass illa uppstäldt, att man näppeligen kunde antaga det en prest skrifvit det. Isynnerhet var namnet, skrifvet af annan och ännu mera oöfvad hand, högst misstänkt. Der stod nemligen -A. Lagerentz, hvilket med kännedom derom aallmogen ej kan uttala bokstäfverna au på annat sätt än ag tydligen skulle vara Laurentz. All anledning förefanns således att häkta innehafvaren af detta mindre värdefulla dokument såsom förfalskare, och så skedde äfven. Han var i går inställd till polisförhör, vid hvilket han var, eller åtminstone låtsade sig vara, i högsta grad enfaldig. Tillfragad hvad han hette, svarade han: — Jag heter Andersson, eller kanske jag heter Andreasson. De kalla mig både det ena eller andra, det äro de aldrig så noga med. Inte vet jag heller riktigt om jag bara heter Lars eller Lars Peter. A. berättade vidare att han fått betyget af en bonde i Foglums socken. Han var född i Geneved af Mellby församling och Björke härad och har varit skrifven der hela sin tid. Han hade sålt en andel i en gård, hvilkenhhan fått ärfva, och sedermera köpt ett ställe vid namn IIuntorp i Essunga församling. Denna senare gård hade han likväl utarrenderat. — Till hvem har du utarrenderat gården då? frågade polismästaren. — Johannes Johansson i Foglum och Gustaf Fröblad, skräddare i Nössebro, sa att de skulle tan, berättade A. — Fick du ej bättre säkerhet, än att de blott sade att de skulle taga gården ? — Ja, se de är säkra karlar. — Huru kom du att ge dig ut att resa, sedan du fått fast egendom i Essunga? — I Thorsdags åtta dar sen frågade jag Johan-J. nes Johansson om det var godt i Danmark, för hanl, hade varit der. Jo, der är dugtigt, svarade han. Jag kom sedan till honom följande Thorsdag, och då kommo vi öfverens om att jag skulle resa och att han skulle taga gården. Då jag sade, att det blir svårt att få betyg, lofvade han att skaffa ett sådant, och endra dagen lemnade han mig både betyg och pengar, — Visste du ej att betyget var falskt? — Nej, jag kan hvarken läsa eller skrifva. Jag. visste ej huru ett prestbetyg ser ut; jag har aldrigA sett något och ingen i min ort begagnar sådant. j — Men bonden bad dig väl akta dig för att tala om att betyget var falskt? . — Ja, det gjorde han. f — Då du har s s förmögenhet, så borde dul. väl ej ge dig ut på så osäkra vandringar? 6