Göteborgsposten – 2 maj 1865, sida 2

———m — — — Från Utlandet. Vi nämnde igår, att man tyckes vilja kasta beskyllningen för mordet å Lincoln på det extrema abolitionistpartiet i Norden. Denna förmodan synes man äfven velat allmängöra i Paris, der ett rykte, af hvem det utspridts, må lemnas derhän, varit i denna riktning gängse. En korresp. till Köln. Zeit. från Paris säger noml: ÅAngående omständigheterna vid Lincolns mord tror man sig veta, att presidenten hade för afsigt, att d. 15 April göra en betydande demonstration till förmån för freden, och detta i strid mot v. presidenten Johnsons vilja, hvilken ifrade för att de numera disponibla trupperna skulle användas mot Canada och Mexico och står fast vid det oinskränkta upprätthållandet, eller rättare genomförandet, af Monrve-doctrinen. Att mordet just inträffade aftonen förut, sättes i förbindelse med denna antagonism mellan presidenten och v. presidenten. — Man torde kunna tveka om hvilket som är mest fördömelsevärdt i hela denna svarta handling: sjeltva mordet på Lincoln eller den djefvulska planen att lägga tillvitelsen derför på hans efterträdare. Det är dock att hoppas, att denna usla plan skall misslyckas och att ingen oskyldig skall drabbas af orättvis misstanke. Är planen återigen den, att genom denna beskyllning rubba förtroendet till Johnson och uppresa en bitter partikamp, hoppas vi att den skall stranda mot amerikanska folkets sunda politiska förstånd och allmänt menskliga rättskänsla. I allmänhet synes det sannolikt, att Lincoln hade emot sig under senaste dagarne flera af ultras ur hans eget parti. Så skrifves från New-York, att general Butler vid ett festligt tillfälle talat mot en liberal politik i Södern. Presidenten Johnson tillhör äfven ultras; men det är möjligt, att han nu klokare uppfattar det allmännas bästa. Om Richmonds utrymmande skrifves i bref från New-York af d. 10 April: Fastän hela staden redan några dagar förut var förberedd på möjligheten af ett utrymmande, egde likväl på e. m. d. 2 April en vild flykt rum. Hvar och en som kunde, bergade sig och sitt. Guvernören i Virginien. Tom Smith, den s. k. Extra-Billy, red ensam på sin häst ur Richmond. Ingen tog notis om honom. Brichinridge lät sätta eld på den nedre delen af staden, ett stort tobaksförråd brann upp; omkring en tredjedel af staden gick upp i lågor. Nordtrupperna släckte så mycket de kunde. Gatorna lågo fulla med s. k. konfedererade bonds, tecknade fix och färdiga och försedda med coupons; men tillochmed gatpojkarne gjorde sig icke besvär med att bli millionärer endast genom att böja sig ned. En komisk anblick företedde de svarta, hvilka efter sydtruppernas aftäg gladde sig lika mycket öfver att de fingo röka på gatorna, af hvilken nya tillåtelse de gjorde det vidsträcktaste bruk, som de jublande välkomnade segrarne. General Weitzel, en 30årig tysk, tog sitt hogqvarter i Jefferson Davis hus, der han fann ej allenast möblerna utan äfven nipperna i fru Davis rum. På Tisdagen besökte Lincoln Richmond. Han red genom staden, besåg fästningsverken, lät för sig presentera alla högre officerarne och aflägsnade sig åter på aftonen. Det intryck han gjorde var öfverallt ytterst gynsamt; isynnerhet jublade den svarta betolkningen honom till mötes såsom emot sin befriare. Lincoln har äfven en andra gång besökt Richmond och haft täta sammankomster med de forna fredskommissarierna Campbell och Hunter, hvilka sökte att förmå honom genast utfärda en proklamation om amnesti. Härtill anmärker korresp. följande, som förtjenar att ställas bredvid de förut omnämnda ryktena, emedan det visar, i hvilken god jordmån dessa utsås: ÅJag befarar, att de i förening med Nordens andra fredskolonner blott skola ha alltför lätt spel, ty det är en olycka, som ej låter sig fördöljas; presidenten har från början mera bedömt hela kriget efter måttstocken af en process, en förbittrad kamp mellan borgerliga partier, än han uppfattar förvecklingen i dess stora politiska omfång, i dess verldshistoriska betydelse (. Frankrikes politik håller sin hvilodag. Kejsaren beger sig till Afrika, diplomatien till 4 1 1 — 1 1 — . 0 4