Göteborgsposten – 1 maj 1865, sida 2

tagit, emedan jag begisvit mig från vägen mellan Richmond och Lynchburg till vägen mellan Farmville och Lynchburg. Medan jag skrifver detta, befinner jag mig ungefär 4 (33 svensk) miles från Watters Church och skall skynda till fronten för att sammanträffa med eder. Om ni skickar mig ett bud på vägen med underrättelse om, hvar ni önskar tala vid mig, skall det träffa mig. Kapitulationsvilkoren. Grant till Lee. Appomatox Court-House d. 9 April. I enlighet med innehållet af min skrilvelse af d. 8 d:s är jag beredd, att under följande vilkor emottaga den nordvirginiska armeens kapitulation: Listor öfver samtliga olficerare och gemene män uppsättas in duplo. En af mig utsedd officer erhåller ett exemplar, det andra behålla de officerare, hvilka ni vill dertill utse. Hvarje enskild officer gifver sitt hedersord på, att icke föra vapen mot Förenta Staterna förr än han behörigen utvexlats. Hvarje befälhafvare öfver ett kompani och ett regemente underskrifver ett lika hedersord för det af honom kommenderade manskap. Vapnen, artilleriet och den offentliga egendomen öfverlemnas åt de af mig för detta ändamål utnämnda officerare. Officerarnes sidovapen äro deri icke inbegripna, ej heller deras privata hästar och packning. Då detta skett, kunna alla officerare och gemene återvända till sina hem och skola ej oroas af Förenta Staternas myndigheter, så länge de hålla sitt hedersord och iakttaga de lagar, hvilka gälla der de bo. Kapitulationen. Lee till Grant. Nordvirginiska armåens högqvarter, d. 9 April. Eder skrifvelse af idag med de af eder föreslagna kapitulationsvilkor för nordvirginiska armcen har jag erhållit. Eftersom de i hufvudsaken äro desamma som de i eder skrifvelse af d. 8:de omnämnda, antagas de. Jag skall utse de officerare, hvilka skola tillse stipulationernas utförande. Nordvirginiska armeens kapitulation — skrifves d. 11 d:s från New-York — har väckt stor glädje öfver hela landet. I går — dagen efter kapitulationen — voro regeringstjenstemännen i Washington fria från utöfningen af sina befattningar och visade sig öfverallt på gatorna. De begärde af presidenten Lincoln, att han skulle hålla tal, hvilket han dock vägrade, men lofvade dem ett som i dag, då han väntade, att en formlig demonstration skulle göras. Washington, Baltimore och andra städer voro i går illuminerade. En del af New-Yorks förnämsta medborgare begärde hos presidenten, att han skulle utse en viss dag till en national tacksägelse. D. 11 april utfärdade Lincoln en proklamation, som förklarade, att alla Sydstatshamnar, utom Alexandria och Norfolk i Virginien, Beaufort i Nord-Carolina, Port Royal i SydCarolina, Pensacola och Fernandina i Florida och New-Orleans i Louisiana samt Key-West skola förbli stängda för handeln, tills särskild befallning härom utfärdas. D. 11:te på aftonen höll Lincoln sitt utlofvade tal till Washingtons medborgare, hvari han uttryckte förhoppning om en nära förestående och rättvis fred; men han var icke utan fruktan för att stämningen i Norden skulle senare, då det törsta segerruset försvunnit, kunna lägga allvarliga hinder i vägen för uppfyllandet af detta hopp. Derför tillade han: Unionens återupprättande är förenadt med svårigheter, hvilka skola växa, om oenighet uppstår mellan de lojala medborgarena. Det är nu endast af underordnad betydelse, om en stat varit uti eller utanför unionen; de böra alla deltaga i de steg, som äro nödiga för återupprättandet af ordnade förhållanden mellan de upproriska staterna och unionen. Man finner, att Lincoln, sou: efter sin återkomst från Richmond länge kor erat med Seward, varit fast besluten ati inslå en försonlig bemedlingsväg. Times Neu-Norks korresp. anmärker om detta tal. att det väckt mycket missnöje inom både det republikanska och det demokratiska partiet. Händelserna skola måhända nu få en något förändrad gestalt, men det ligger något besynnerligt i att följa en så högt uppsatt mans, som Lincoln, handlingar i hans sista dagar, utan att han eller hans vänner anade den blodiga lott, som väntade honom. Båda kamrarne i lagstiftande församlingen i Tennessee ha ratificerat slafveriets grundlagsenliga upphäfvande. Från Paris skrifves, att en afskedad rysk löjtnant försökt mörda den ryske legationssekreteraren Balsch. Enligt den bekante kirurgen Nolatons förklaring är Balsch svårt särad, men hans tillstånd likväl icke utan hopp. Orsaken till mordet uppgifves vara den, att Balsch nekat löjtnanten respenningar till Nizza. I Lördags skulle kejsar Napoleon anträda sin resa till Algier, och i går skulle han sammanträffa med kejsar Alexander i Lyon. Det påstås, att kejsaren reflekterat öfver planen att utnämna en vice konung i Algier och velat dertill utse ingen mindre än Abd-el-Kader, och att konungadömet skulle årligen betala skatt till Frankrike. Huruvida något blir af denna plan, är ännu icke bestämdt. Den 23 d:s gafs å stora operan i Paris profrepresentationen at Meyerbeers efterlemnade opera Afrikanskan. Till densamma voro inbjudna 2,500 personer. Afrikanskans uppsättning är stora operan värdig, uttöran-Jl det godt. Som en merla j musiken nämnes