VII. Hvad hade det då blifvit af den som Mauvepin kallade konungens vän? För att få veta det, låtom 085 intränga i den sal, der hertiginnan rådslog med konspiratörerna. Medan Mauvepin sprang till Louvren och konungens vän satt hoj krupen på trädgrenen, diskuterade man i salen en temligen vacker upprorsplan. Hvar och en af borgrarne tog ordet i sin ordning och framställde sitt qvarters ressurser. Man kunde räkna på den och den gatan; man borde misstro den och den. Den som representerade garfvareqvarteret erkände ödmjukt, att garfvarne, som voro likgiltiga i religionssaker, egnade sin tillgifvennet åt konungen. kn annan, mera lycklig, försi äkrade att rue aux Ours var för ligan. Slutligen tog de Rochibond till ordet och yttrade: — Ni ser, fru hertiginna, att vi äro färdiga och blott vänta på en chef. — Denne chef, svarade hertiginnan, har jag redan visat er. och änyo pekade hon på sin broder. — Lesve hertigen af Guise! ropade borgrarna. — Mina herrar, yttrade hertigen, för att jag skall vara er chef, fordras det att ni först åstadkomma en resning, att ni uppkasta de första barrikaderna ... att ni högt ropa på mig ... och då skall jag ej kunna vägra, och man skall ej anklaga mig för att ha velat störta konungen. — Det är sannt! yttrade flera af borgrarna.